Vad är det med mig och tisdagar?

Ännu en dålig dag, den förra var ju för exakt en vecka sen. Vet inte ens vad felet är heller! Mitt liv funkar ju jättebra just nu, jobbet funkar, snart awesome kollektiv, ska hem ett par dagar nästa vecka, åka bort lite igen i slutet av januari, se BMTH i januari, har en jättefin pojkvän, är nöjd med mig själv osv osv men ändå så sitter jag bara och hyperventilerar och mår som en cunt idag igen.
Försöker ta reda på problemet som fan, mår jag dåligt för att jag sovit lite? Mår jag sämre om jag går till jobbet eller inte? Om jag väl går till jobbet, vad ska jag göra om jag börjar må sämre?
Skulle jag börja må sämre när jag jobbar så skulle jag inte våga säga "hej, jag mår verkligen jättejättedåligt, jag måste hem, nej jag är inte sjuk, det är bara psykiskt, ja alltså det kan vara värre än förkylningar faktiskt." för det skulle bara späda på ångesten ännu mer. Vill som inte att folk jag jobbar med ska veta att jag mår skit egentligen, för jag känner att visst, det är ett problem jag har men inget alla behöver veta, jag kan ju för det mesta funka ändå.
Tror inte det är sömnen heller, har sovit mindre och ändå kunnat funka normalt. Har ätit bra nu också så har inte någon brist på något tror jag. Och jag vill verkligen jobba, så jag har inte ångest över att jag jobbar heller. Åh, jag vill som bara veta vad fan det är jag mår dåligt över.
När man vet problemet kan man hitta en lösning.

Det där med dåliga dagar

Även fastän jag mår bra 90% av dagarna har jag svårt att acceptera de där dåliga dagarna, att jag faktiskt måste acceptera att ja, ibland mår jag inte bra och fungerar, då måste jag ta en paus. En sådan dag har jag nu, och har inte lyckats acceptera detta. Därför är jag hemma från jobbet och kan inte ens ta en paus för jag får bara mer ångest av att inte vara på jobbet, men jag vet själv att skulle jag vara där nu så skulle jag förmodligen bara försöka hitta någon toalett så jag har någonstans att gråta, för ja jag gör sånt. Får ännu mer ångest av att veta att jag var sjuk (fysiskt) hela förra veckan och nu idag missade jag en till dag pga måendet(psykiskt).
Tro inte att jag är vek, jag kan nuförtiden härda som fan när jag mår dåligt, tänka att det går över tillslut men nu var det fan näe det går inte. Vet inte vad jag ska säga till folk om de frågar imorgon om varför jag var borta. "Jag mådde skit." verkar inte vara en vettig anledning ännu fastän det är sanning. Just nu mår jag skit för att jag mår skit.
Kanske borde höra av mig till någon terapeut här nere, för dessa dagar, eller bara samtal för att jag ska kunna acceptera de dåliga dagarna och bli ännu bättre på att härda.
Det blir säkert bättre imorgon, behöver bara lite pepp från folk.

Ps, hittade julmust, hade helt glömt att vi hade det hemma så det muntrade upp mig lite

Det där med julmat

Okej, kom på en sak idag på jobbet. Det är nog så att en tjej inte blir kvinna när hon förlorar oskulden, utan när hon gör sin första julmiddag själv. Detta är vad jag står inför detta år, att skapa en vettig julmiddag.
Enda sen i mitten av november då jag fick veta att jag skulle jobba i december och därav inte kunde åka hem och fira jul som planerat har detta på något sätt hemsökt mig, det där med julmat. Är jag verkligen vuxen nog att fixa en fucking julskinka? Hur gör man ens köttbullar? Hur länge ska potatis koka? Jag har ingen jävla aning.
Visst, det finns internet, jag kan kolla upp det, men känns ändå som att kvinnorna i min familj borde ha lärt mig detta. Tror nog att de har försökt, men eftersom jag aldrig riktigt funnit matlagning intressant förrens nu så kan nog inte skylla på någon annan än mig själv.
Tror jag gör en alldeles för stor grej av detta, men det är väl egentligen bra?
Ska sätta mig ner imorgon kväll och fundera ut exakt vilka maträtter jag ska tillaga så jag kan förbereda mig mentalt inför det hela. Julskinka är fan ett jävla grisarsle. God natt.

En liten update

Ja då sitter man här, en kopp te och ja jag ska nog dygna. Så jag tar mig isäng i tid så jag tar mig upp till jobbet på måndag. För ja, jag har ju faktiskt ett sådant nu, hör och fucking häpna! Jobbar på ett lager nu (ja det är ett fysiskt jobb t.o.m!) hela december och det tycker jag är hur kul som helst! Har kanske de bästa arbetskamraterna i världen, och visst, jag bär sönder min rygg och går tills fötterna blöder på insidan men det är det värt. Kommer förhoppningsvis få jobb på Alex lager sen så jag slipper vara arbetslös om jag inte får förlängt här vilket jag tvivlar på, då jag varit sjuk i en vecka. Blir sällan sjuk men när jag väl blir det så blir det rejält.

Jag och Alex har varit tillsammans i lite mer än ett halvår nu och det känns jättefint. Det längsta förhållandet någon av oss har haft! Vi har fortfarande ett väldigt öppet förhållande på det sättet att vi får ligga med andra och hångla, men inte dejta och skaffa kk's. Det funkar skitbra! Vi har båda i tidigare förhållanden varit otrogna och blivit bedragna men nu har vi faktiskt varit helt trogna under hela vårat förhållande. Tror att man förstör den där "spänningen" kring otroheten då det faktiskt är okej att ligga med andra och det är därför vi inte gör det. Eller så känner vi helt inte att vi behöver någon annan att lägra!

Vi har lyckats få en fyra nu iaf, efter flera månaders lägenhetssökande. Vi har sagt länge att en lägenhet skulle vara den perfekta julklappen och det var precis det vi fick! Tack jultomten! Jag har nog varit snäll i år. Så just nu försöker vi hitta lämpliga roomies och tänker ut vad som behöver köpas och hur jag ska inreda osv, rätt roligt. Ska köpa en guldhamster, den kommer förmodligen få något tacky stripper name men det blir nog bra. Kommer även få en kattunge av mamma, det blir nog min favoritkatt Banarne, för han ser verkligen ut som en Banarne, inte den där fula Banarne, utan bara en Banarne. Kommer bli så galet skönt att ha ett litet mer eget place, och alla är fan välkomna att hälsa på. Vill verkligen att det ska bli ett ställe folk bara kan dra till om de känner att de är lite less på sin vardag och vill spexa till det för en helg eller så.
Lite läskigt känns det ju, allt blir så verkligt men det kan jag nog fan leva med!

Har inte varit hemma i Umeå sen i oktober, det känns jobbigt men jag antar att jag har börjat vänja mig vid mitt "nya" liv. Saknar alla vänner och familjen men på något sätt så känns det inte som att jag varit borta alls då jag har 1. ett väldigt bra minne 2. väldigt bra minnen sen 2006, vilket gör så att det känns mest som att jag lever ett annat liv för tillfället men mitt liv hemma har stannat av. När jag kommer hem i januari kommer jag nog tyvärr att märka att livet i Umeå inte har stannat av bara för att det känns så. Folk kommer säkert umgås med folk vi sagt att vi aldrig ska umgås med, sen kommer jag tycka att det är askonstigt fastän det är helt naturligt där. Detta var bara ett exempel, det är garanterat en massa andra saker som kommer mind fucka mig också.

ah well, detta var en update i alla fall, ska nog försöka skriva lite oftare så folk faktiskt vet vad jag håller på med. Eller så kan ju folk ringa hehe

åaspdjopas

Jag vet inte just nu. Det är fint här, jag ska iväg på en fest där jag står på gästlistan. Fri bar och jag ska nätverka arslet av mig. Bokade ett band på en spelning i torsdags så ja, mitt mål med att jag ska arra verkar jag kunna hålla i alla fall. Och ikväll blir det att försöka fixa kontakter.

Allt är ju inte bra. Alex och jag söker lägenhet för fullt, det funkar inte alls för mig där jag bor nu.
Vissa stunder vill jag bara flytta hem. Det skulle vara enklast och skönast, men då ger jag upp!
Har ju allt jag velat ha nu, boende i Stockholm, snart jobb och arrplaner. Ska jag verkligen låta min boendesituation förstöra det för mig? Nej, jag ska härda, för allting löser sig tillslut!

Kul att träffa nytt folk också, och att ha saker att se fram emot, hopp och drömmar. Det kommer gå bra. Även fast det är kul med nytt folk så saknar jag mina vänner, och familj. Ringer mamma nästan varje dag för att ge henne updates och bli peppad själv. Tur att jag har Alex iaf, som jag tyvärr inte får sova med så mycket som jag vill.
Kommer hem till Umeå första helgen i oktober. Stannar en vecka om jag inte fått jobb.
Om ett tag kommer nog positiva inlägg från min sida!
Folk får gärna ringa btw, fastän jag har kass mottagning.

Pusssssssssiswdawsfa

Nu har man flyttat och blivit 08a, fast norrlänning i hjärta och själ.
Det är fint här, och den uppblåsbara madrassen är mjuk när jag ligger på ett täcke, när jag senare har ett täcke på mig blir det mjukt överallt och det är kuddar här, som också är mjuka. Då brukar jag vakna till, röra huvudet någon decimeter och säga "mjukt". Sen somnar jag om. Det är mjukt överallt, tycker om det.
Satt ute med Lill imorse och rensade uppfarten från gräs (tog lite drygt två timmar) och situationen var otroligt humoristisk. Om man tänker tillbaka ett år. Då satt vi säkert och drack vin ur en dunk och lyssnade på musik. Nu rensade vi uppfarten till våran radhuslägenhet.
Ja, Vanessa Fucking Asplund är numera radhustjej. Jag bor i radhus, nu har jag kommit ut med det.
Ingen har dött här i alla fall! Inga gräl hittils heller, känns fint. Har inte haft orken att söka jobb denna vecka så det blir nästa veckas projekt, kanske fler som anställer nu till hösten.
Annars då? Kommer hem till Umeå då Foxy får kattungar!

nu

Sitter här, med en björnmössa på huvudet, en filt över benen och en dator på knäna. Må låta festligt gott folk men det är det inte. Något gnager i mig. En känsla jag minns. Den där rädslan inför något nytt. Rädslan att allt ska bli fel. Ikväll flyttar jag. Om 12 timmar.
Det är morgon nu, men jag kan inte somna. Kan inte prata, mest bara stirra.
"Älskling, du vet att det blir bättre efter ett par dagar eller veckor."
Ja, vissa saker blir bra men det känns verkligen som att jag slits bort. De senaste dagarna har jag kommit ihåg allt så väl, kommit ihåg min ungdom som jag värdesätter så högt. På något sätt, fysiskt och psykiskt så smärtar det nu, det känns som att jag lämnar allt.
Vilket jag egentligen inte gör, kommer ju hem vissa helger. Blir ju ändå inte samma sak.
Ber om ursäkt i förhand, jag kommer inte att vara mig själv de närmaste två veckorna.
Är både glad och ledsen över flytten, saker löser sig om två veckor. Eller då jag kan somna igen.
Haft en fin helg iaf, som avslutades med en avskedsmiddag. Folk som sa att de skulle komma kom inte men de som var där i alla fall hade det trevligt, och jag med, och det är väl det som räknas?

Det är bara det röda som ses utåt

jag blir arg. När jag läser om politik och folk med politiska åsikter så är alla väldigt rödgröna. Vilket jag tycker är bra! Stå för det ni tycker! Men det jag blir sur över, är att de blåa ändå får majoriteten av rösterna. hur ofta hör vi någon säga att de ska rösta blått? Aldrig. Ändå enligt facebooks undersökning (haha kanske inte den mest tillförlitliga) så hade 17% röstat på SD, 24% på M. Och grattis, socialdemokraterna ni fick 18% hela en procent mer än SD! Vänstern och miljöpartiet fick varsin 10%are.
Då undrar jag, var finns alla blåa? Är de små osynliga människor som alltid drar sig undan då de hör ordet politik? Eftersom jag har växt upp i Umeå så är vänstern en självklarhet eftersom det skulle gynna mig, min familj och mina vänner mest. Och ja, förmodligen hela Sverige för den delen.
Tycker även att det är kul att högern alltid ska försöka locka ungdomar till sig med ämnet: Krogen!
Sist lovade de att krogen skulle få hållas öppet till 3 överallt, har för mig att de lockar med något liknande även detta val! I Umeå har krogen öppet till 2.
Jag brukar inte vara politisk, och det är jag inte nu heller, kände bara att fan, jag blir så jävla less. Och vet fortfarande inte vilket parti jag ska rösta på... Iaf inte moderaterna eller sverigedemokraterna. Mår illa nu.

Tralala förlåt jag är grinig

Nej men detta stör jag mig på. Folk som direkt får för sig att jag flyttar till Stockholm för Alex och min skull. Jag hade bestämt mig för att flytta och pratat med Lill ang lägenhet osv redan innan jag ens träffade Alex.
Men eftersom jag är tjej så måste folk automatiskt tro att jag är en sådan sucker for love att jag tar mitt pick och pack, lämnar mitt allt bara för kärlekens skull.
Så är inte fallet. Jag flyttar för att jag vill ge mitt liv en vettig chans, för att få ett jobb, för att kunna arrangera spelningar och festivaler i större skalor, för att hitta nya människor och sen är det ju ett jävla plus att min pojkvän och jag kommer att bo i samma stad.
Folk flyttar faktiskt inte alltid för kärlek. Sen, ta inte åt er om ni trott att Alex var anledningen, men blir bara lite chockad av att verkligen alla tror att det bara är pga honom.

Att ni inte ens kan stå för vad ni gör

Att ni inte ens ska stå för det ni gör, som tydligen är så hederligt, medans jag, som inte handlar så hederligt enligt er, vågar stå för det jag gör.

Jag hade bråttom, bussen skulle gå om tio minuter. Jag sprang hem en bit. skulle hämta datorn först. slutar springa vid norrlandsoperan. Jag är rökare sen flera år tillbaka, så joggande är inte en av mina starka sidor. Jag går förbi dem, två tjejer och två killar. De har parkerat sin bil framför en parkbänk. En parkbänk med två glorior uppstickande från parkbänksryggen. För att de på något sätt kanske känner att de passar in där, som fyra helgon.
Jag känner igen killarna, de är gamla bekanta. Jag fortsätter gå. jag har bråttom, andas tungt och förbannar allt som har med rökning att göra.
"Kiiityliciouuuus"
Sa de nyss mitt artistnamn? Mitt alter-ego. Jag fortsätter gå. Jag har bråttom. 7 minuter kvar.
"Kiiiiityliciouuuus, hahaha"
Under två sekunder kommer tankarna, jag minns sist, då jag bara sänkte blicken och gick, jag har bråttom, har inte tid för att stå upp för mig själv den här gången. Vanessa, du har alltid tid att stå upp för dig själv. Jag har hunnit 50 meter ifrån dem. Jag börjar gå tillbaka mot dem. Jag går med starka steg, man hör dem, de ekar mellan husen. De hör mig, de vet att jag kommer. Steg av beslutsamhet.
De två tjejerna kollar upp mot mig, småfeta, sönderspacklade hästansikten. Blicken de ger mig är den vanliga fjortisblicken.
"Vad var det ni ville för något?"
De fortsätter att bara kolla på mig, som att de vill säga med sina ögon "Bitch, vi har inte sagt något" men de vet att det inte är lönt. Jag vet att det var ni. Det spelar ingen roll vilka blickar ni ger mig. Killarna kollar bara ner i marken. Som stenstatyer sitter de där, förstelnade av skam. Tjejerna säger inget.
"Jaha, okejdå, moget av er"
Jag vänder på klacken. Jag har bråttom. 6 minuter kvar.
Jag hann med bussen, för att på något sätt har man alltid tid att stå upp för sig själv.

Jag vill verkligen flytta nu

Får sånt pirr i magen då jag tänker på det nu. Ett äventyr. Och jag vill verkligen ha ett jobb. Vill kliva upp tidigt nu på sensommaren, köpa med mig varm choklad (då tror alla det är kaffe men jag mår inte bra av kaffe) gå till bussen, se lite cool ut och vänta på att den ska anlända. Sen åka buss, sitta och se lite viktig ut sen komma fram, börja gå mot jobbet, och ba mmmm hur gick detta till egentligen?
Kommer att sakna Umeå, men de flesta vet varför jag flyttar. För att ge mitt liv en vettig chans.
Vill ha ett jobb, sådana finns det alldeles för få här, vill arra spelningar, men finns för lite publik här, vill fortsätta med all annan skit men antingen är saker för långt bort eller så finner jag inte inspiration eller motivation här. Jag har inte kunnat skriva på riktigt på ett år snart. Har inte kunnat det alls sen jag började må bra i våras. Och jag saknar det, riktigt förbannat mycket! Så jag hoppas att jag hittar inspiration, i en ny stad med nya möjligheter. Att kunna skriva när man är nöjd med livet och ändå få till något bra. Berörande.

Ska fortsätta städa inatt, imorgon har jag möte klockan 11 och sen ska jag hem till mor för att sätta in nytt löshår. Justja, jag kan sätta i löshår också, det vet inte alla.

Same shoes

Jag gillar folk som ringer från okänt nummer och frågar "Are you kittylicious" med jävligt dålig engelsk accent och tjejer som skrattar i bakgrunden. Då lägger jag på. Svarar när personen ringer igen. Frågar vem fan det är. Får inget svar. Bara samma fråga igen.
Livade väl upp en fest, ska jag fortsätta känna "ni önskar bara att ni var jag, hade modet att göra vad fan ni vill och stå för det" eller?
Jag är lycklig, jag är faktiskt en riktigt lycklig människa, så pass lycklig att jag ibland tycker synd om folk, för att de inte mår som jag gör.
Så sånt här roar mig faktiskt bara, blev bara chockad, att folk hade så lite till liv att ni faktiskt var tvugna att ringa. Tycker lite synd om er, för att ni inte är lika lyckliga som mig.

Det var ju fint, trots den där lilla incidenten

Gårdagen var så himla fin och det kom massor av folk! Jag blev jätteglad verkligen. Vill ha en hejdåfest varje helg tills jag flyttar känns det som! Insåg ju eh när jag kom hem till Umeå för någon dag sedan att jag inte flyttar förrens den 30:e så blir nog en episk torgfest på fredag. Hoppas folk vill komma då, sist jag hade en episk torgfest hamnade jag på ett hotellrum med en massa norrmän och en bög som var min bodyguard samt gav mig fotmassage. Kan ju hoppas att det blir ännu mer random denna gång.

Inser att jag kommer sakna det här, att man kan vara många. Tror inte att det finns en chans i världen att jag kommer kunna få ett såhär fint ungdomskompisgänggruppwhatever när jag flyttar. För det blir annorlunda då. Det jag har i Umeå är något som växt i flera år, vi har växt upp tillsammans, inte från barndom, men i ungdom. Och ungdom är nog det jag gillar bäst. Och jag gillar att tänka tillbaka och det var synd att vi inte satt och mindes allt vi gått igenom och gjort under åren igår. Lyckligtvis finns det tid för det innan jag flyttar också.

Nu ligger jag i sängen, Alex är påväg hem, eller så har han missat flygbussen, vi vet inte än. Det känns tomt. Det gör det alltid. Och vi kommer inte ses på tolv dagar. Efter det kan vi ses när vi vill.

Hejdå tjarå

Jag hade en hejdåfest ikväll. Två veckor för tidigt. jag flyttar kring den 30:e. Trodde jag skulle gråta av alla nostalgiska inslag. Jag grät istället av att bland tar människor våldtäktsmannens istället för offrens sida. Jag må vara känslig, men hjärtat finns på rätt plats.

Existerar kvinnlig impotens?

Jag vill flytta, jag är full och (ord som ej får yttras och känslor som förmodligen bara är illusioner) jag börjar bli trött, i alla fall är det det som jag säger istället för (allt det där som ska förbli osagt) att jag egentligen vill spy.

Jag ska uppdatera mer. Jag har faktiskt orken (och du sov) just nu i den här perioden.

Puss osv

Ah, har du någon mysig playlist på spottan, skicka plz.

Annars sitter jag och tänker på hur skönt mitt liv är ändå. Och snart börjar det på riktigt, men det är som skönt nu, i början innan allt.
Innan jobb, innan genomförd flytt osv. att unna sig en natt hemma hos mamma bara. Och en Alex som kommer på fredag. Tycker om när han är här, för Umeå påminner mig bara om tiden innan honom, singelliv osv. Singelliv är kul, och kommer ta ett tag innan jag vant mig vid känslan av att inte vara singel, men ja, jag är lycklig med Alex. Vi har det tryggt och stabilt!
Bara mitt gamla destruktiva jag som känner att tragik hör till kärlek, då det bara egentligen är skönt som fan utan tragik och skit.
Hoppas att jag får jobbet på jeansaffären. Har sökt 15 jobb för hand, herregud vad jag förtjänar en eloge! Var läskigt till en början, men nu känns det bara konstigt att inte be att få prata med butikschefen varje gång jag går in i en affär och bara ska köpa ett paket cigg.

Börjar även bli lite sugen på att spela in en till scen. Inte med samma som sist dock, lite för dåligt betalt och ja.. hans fel att filmerna kom ut på olika sidor helt gratis. Vilket det faktiskt bara är han som förlorar på då de blir gratis. Får jag mer cash än sist och han åtgärdar problemet på sidan kan jag nog gå med på att spela in för honom igen. Schyssta villkor och giltiga kontrakt gillar jag faktiskt trots allt.

Haters make me famous, k

Anlände alldeles nyss till Umeå och under den korta biten från busshållplatsen till mitt hem hann jag fundera över att just komma hem hit. Funderade över vad jag kan säga åt skitsnackare, vad jag ska göra om jag mot förmodan skulle ta åt mig av skitsnack osv.
Mitt i allt tänkande går en av de som sett filmerna för att sedan kunna vara otrevlig, se ner på mig och se mig som ett skämt förbi mig med sin tjej. Jag sänker blicken då han går förbi, en reflex. Sekunden efter blir jag sur på mig själv.
Varför i jävla helvete sänker JAG blicken? Då började jag le. Jag skäms inte över det jag har gjort, och trots att mina väskor var tunga och jag var trött gick jag rakryggad och leende hem den sista biten.
För i slutändan hoppas han nog bara att hans tjej såg ut som mig och hade mina mad skills ändå.

Det där ni alla snackar om, det där ni alla vill se.

Ja jag känner nu att det är lika bra att komma fram med detta, även om många av mina vänner vetat om det länge.
Den där saken jag jobbar med. Den där saken som är en av de alla saker som jag gör.
Som vissa väljer att fokusera på.
Mitt jobb inom porren. Yeah, I said it. Jobbet som jag bestämt mig för att göra sen jag var 15, så en hel del har vetat enda sen då att detta kommer ske någon dag.

Ni flesta har sett filmerna, vissa för att de är nyfikna, vissa för att de tycker att jag är het och vissa för att enbart säga elaka saker till mig.
Till alla de nyfikna, tror ni sett en fitta förut, de flesta har dessutom sett min förr men visst, kolla på ni. Till alla de som är nyfikna och mina nära vänner, förstår inte alltid varför ni vill se.
Till alla er som kollar enbart för att skratta åt mig eller säga elaka saker, jag gjorde inte filmen för ER skull. Varför jag jobbar med porr ska jag ta upp senare. Tillbaka till er fittor som är svin och ser den, fuck you. Och för er som inte vill se, se det inte då? Finns faktiskt många som betalt för att se filmen och jag gör ett damn good job! På många sätt, om ni förstår ordvitsen. Sen att filmerna spridits är inte mitt fel, utan killen jag jobbade förs fel.
Han lägger upp filmerna på sin sida där man måste betala för att se dem. det han inte tänkt på att det bara är att högerklicka och sedan spara ner filerna. Så alla hans filmer finns nu runt om på internet, även de jag medverkar i.
Jag tror jag får gå igenom det många inom porren får göra först, den där perioden då ens första filmer kommer ut och alla tycker att det är så satans spännande. Tror inte någon som jobbar med porr inte fått ta itu med det jag måste göra nu.
Lider jag av folks elaka ord? Svaret är faktiskt nej. För jag får höra så mycket mer positivt om mina filmer! Sen så har jag faktiskt andra saker jag är ytterst bra på med, och jag gillar faktiskt mer att få beröm för att jag är driftig och ambitiös än om hur bra jag suger kuk.

Nu till varför jag jobbar med porr:
Jag var 15, insåg att damn, är rätt bra på det här med sex, så jag började se sex som en hobby, en utmaning istället för just sex för det mesta. Vissa spelade fotboll, vissa hockey. Jag hade sex och tränade "på samma sätt". Tyckte jag inte att mina avsugningar var tillräckligt bra så övade jag på det osv. Precis som fotbollsspelare övar på att skjuta mål.
Jag bestämde mig rätt fort hur jag skulle gå tillväga med porren också. Börja spela in lite smått på mobilkamera (haha var ju jävligt kul då mitt dåvarande kk tappade bort den...) men såg aldrig inspelningarna. Insåg att jag skulle vara alldeles för självkritisk. Tog faktiskt riktigt lång tid innan jag såg mina filmer jag spelade in på riktigt också. Vågade inte se dem förrens en kväll då jag var uttråkad och riktigt full. Blev dock positivt överasskad men kritisk, vilket jag tycker är bra för då vet jag vad jag ska förbättra.
Nu åter till storyn. När jag blev 18 började jag bli stressad över porren, för nu hade jag ju faktiskt åldern inne men hur skulle jag börja?
Hade redan från början bestämt mig för att ja, ska jag jobba med porr ska jag fan inte bli en sell-out! Så såhär såg planen ut från början till slut
1: Börja med camshows, lär dig vilka vinklar du funkar bäst i och om du verkligen vill jobba med detta
2: Börja spela in filmer, men bara avsugning, lesbiskt och soloscener.
3: När du blivit lite etablerad börja med vanligt sex
4: Ja, go wild gör vad fan du vill, bli känd eller vad du än önskar.
Så jag höll mig till planen och det gör jag fortfarande. Kommer inte börja spela in sexscener på ett bra tag ändå.
Ångrar jag att jag började med porren? Nej, det gör jag faktiskt inte, visst det är jobbigt ibland då jag vet att vänner sett mina filmer men är lika bra att jag vänjer mig.
Framtiden? Porr är verkligen inte det enda jag ska och vill göra med mitt liv! Vill fortsätta arrangera spelningar och festivaler, göra smycken, starta upp ett par företag och sen så vet jag fan inte, det blir mer och mer saker hela tiden och jag VET att jag kommer klara det!
Under hela min ungdom har jag gått min egna väg, och kommer att fortsätta med det, vad folk än säger.

Ni som inte visste om detta, och inte vill prata med mig mer, sure kör i vind, kunde inte bry mig mindre. För jag har faktiskt vänner, som stöttar mig, som finns där om det blir för mycket skit, som orkar lyssna på mitt gnäll.
Vänner som ser mig för den jag är, och inte för ett av mina yrken.
Och jag vill tacka er, för att ni alltid funnits där. Ni vet förhoppningsvis vilka ni är annars har jag varit dålig på att visa uppskattning.
Ni kan ställa frågor här i bloggen.

Sjätte våningen

Solen försöker kika fram genom molnen. Ligger i sängen, molnen är tjocka och ljuset är mjukt. Känns nästan som att jag bor uppe bland molnen.
Trots denna behagliga syn är jag livrädd.
Jag flyttar snart, vilket jag vill vill vill, men tänk om jag blir sjuk igen?
Ja jag är frisk, här, i Umeå. Men hur fan ska det gå när jag flyttar till en ny stad? Utan mina tryggheter, utan terapeut, utan folk som hjälper mig fixa praktik och skola, utan mamma, utan alla mina vänner, utan mina katter? Utan tryggheten jag skapat här, som jag blev frisk i.
Och nu slog det mig som en käftsmäll, det jag alltid sagt om Umeå.
"Man kan bara utvecklas till en viss nivå här, Umeå är som en kokong, man bäddas in i trygghet, vänner, fylla och frihet, men man kan aldrig riktigt komma ut. Spräcka kokongen och testa vingarna."
Det är ju EXAKT det jag ska göra. Fan vad dum jag känner mig.
Har ju vetat detta hela tiden men låtit hjärnan lura i mig att saker är farligare än vanligt.

poiuytyr

Och för första gången på länge, låter jag mitt hjärta slå lite snabbare för någon.
Utan att låta hjärnan komma med en massa mothugg, att bara kunna låtsas att det inte finns tvivel, för ibland får man faktiskt tillåta sig att våga stå emot rädslan över att det kan bli som det en gång blev. Att denna gång kan det vara annorlunda, i alla fall för en kväll.
Ska öva på detta nu, och kanske låta någon komma nära igen.

Pluggnatt nu, snart klar med det sista med engelskan och svenskan. Till veckan väntar 4 matteprov och tre nationella i samma ämne. Sen är jag fri, klar med nian tillslut. Sen väntar livet, fortsatta studier och tillfälliga jobb i storstaden.
Att påbörja sitt nya liv.

Att vara lycklig.

Förkyld som en lama

Varit förkyld sen i onsdags, och nu är det fredag = yrantime!
Vilket inte är så.. peppigt men det kommer bli bra. En förkylning ska inte få stoppa mig minsann.
Peppar nästa helg istället, ska söderut och hälsa på Alex, se komposters en massa, supa, vara glad, mysa och fira att jag tillslut gått ut nian! Vilket jag förhoppningsvis gör då alltså...
Vad mer har hänt? Fått dator av fader, sett en hel drös med filmer och ja jag är glad och nöjd helt enkelt.

Ännu ett tråkigt och glatt inlägg, depression plz come back, mina inlägg var roligare förr.

Miss murder

Mitt förra inlägg var ett sånt där inlägg jag trodde att jag skulle ångra dagen efter. Gjorde faktiskt inte det.

Nu ligger jag i sängen, dricker en kall, ska bli två denna kväll. Måste varva ner!
Känns som att jag kommer att klara skolan och få betyg i alla fall, galet jävla lycklig över det.
West coast riot närmar sig och livet går så bra nu.

Lyssnar på AFI nu, påminner mig om den tiden då jag och Marina första började lära känna varandra och om våran första sommar med varandra. Allt var så nytt och outforskat, ett paket corner kostade 28 kronor, man hade utköpare, man tyckte om nya bekantskaper och nattpromenader. En gång gick vi t.o.m från holmsund till Umeå med syrrans skor för morsan tagit våra så vi inte skulle rymma. Vi tog med oss en burk kanel också, men tappade den så fort vi kom ut. Vi ska nog ta denna rundtur en gång i sommar iaf, vi går ju redan så mycket ändå så.

Livet är fint och blabla saknar ni min gnällblogg?

Mitt 100:e inlägg

handlar rätt komiskt om kärlek

som aldrig blev av

Och ja, jag har tagit bort ditt nummer från min telefon, tagit bort dig som min vän på facebook och tagit bort dig från msn.

Haha dagens ungdom. Och internet.

Kommer över dig mer för var sekund som går, och vi vet nog båda att det är din förlust.

Efter detta finns inget negativt kvar. För det enda du någonsin gett mig var något världelöst, patetiskt, äckligt, själviskt och vidrigt.

Säger inte detta för att jag är sårad, inte ens har det kommit en tår. Vilket förvånar mig, trodde du betydde mer än så för mig. Det gjorde du tydligen inte. Det gör mig glad.

Farväl, ditt äckliga jävla svin.

I mitt liv vägs allt det dåliga upp med något bra

Bra nyhet: Blir flytt till Stockholm i september! Velat detta sen ja jag vet inte hur länge. Visserligen blir det inte flytt till centrala Stockholm men Barkarby funkar. Ska bakisshoppa på IKEA varje lördag minsann.

Just nu verkar det som att jag kommer att bo med Lill, Sandra och hennes dude. Kan nog gå riktigt bra. Sen är det tur att jag har bott på behandlingshem, då har jag erfarenhet av att bo med andra människor, och visst det kan vara jobbigt, men så länge man respekterar varandras space så brukar det går bra. Kommunikation är också viktigt.

Ser fram emot detta väldigt mycket men samtidigt är jag rädd. En stor förändring, förhoppningsvis till det bättre. Att stå på egna ben.

Dålig nyhet: Verkar som att mina mardrömmar är påväg tillbaka. Och ja, vad brukar de handla om? Jo mitt ex. Vi har haft kontakt nu igen ett tag, då slutade drömmarna men de är tillbaka nu. Visst, det känns bra att i alla fall ha kontakt med honom men vet inte riktigt om det är en människa jag borde ha i mitt liv. Vad får jag ut av det?

Hursomhelst så gillar jag att kunna sova bra, och ja, mardrömmarna gör det svårt.

Kanske det är dags att börja klippa ett par relationsband igen? Finns människor som gör mer skada än nytta.

Att inse sina gränser

Trodde friska Vanessa inte direkt hade några gränser på vad hon klarade av och inte, som att jag var övermänsklig på något sätt. Fast idag blev det faktiskt för mycket.
Maj är ju månaden alla slackers fasas över. Den månaden man vaknar upp en dag och tänker "Va? Är det redan maj?! Var det inte vinter nyss? Skolan slutar ju snart!!!" Vilket resulterar i att ja, jag har förjävligt mycket kvar i skolan. Så pass mycket att min lärare inte direkt tror att jag kommer hinna klart allt utan att bli utbränd. Underbart bra jobbat.
Sörjer inte, jag vet att jag kan hinna klart, 4:e juni är min deadline och är rätt duktig på att slänga ihop flera små arbeten till ett stort. Jag är rätt bra.
Bröt i alla fall ihop, det var skönt. Ett bevis på att jag fortfarande är sårbar och att jag har mina gränser. Nu vet jag var mina gränser ligger och jag ska jobba för att få dem att försvinna lite till.

Hade tänkt att resa bort i helgen men ja, lika bra att jag stannar hemma och sparar pengar. Och pluggar.. Fast som alltid när det är lov brukar det resultera i att jag åker bort ändå.

Exobitionister

ni är hästar.
Försov mig men pluggade ändå. Det tråkade ut mig så köpte skor. För 350 spänn, jävligt värt.
Och mat, unnade mig lasagne!
Vill ha det jag inte kan få eller ens vill ha k.

Funderar rätt mycket

På mest ingenting. För kan inte riktigt analysera.
Ett problem är att jag vill ah det jag inte kan få eller det jag ens ska vilja ha. Typiskt tjejbeteende, kanske lika bra att inse att jag är en girl? Och inte en halvtjej som välsignats med förnuftets gåva?
Nej, har då aldrig direkt varit förnuftig. Det kan de flesta intyga.
Men jag saknar. Ack det gör jag fan.
Den eviga fyllan är fan min grej iaf, trivs i det tillståndet, men trivs som nykter med, det som är skillnaden. Go me.
Hjärtklappning, tror det kan vara en sån där jobbig side effect jag helst inte vill ha.

Ge upp är ganska skönt ibland, då man vet att det bara gör ont för stunden men blir bättre i längden. (och nej, menar inte cut cut, varit självskadefri sen fucking november.)

Och alla de som tror att de kan få mig

Alltid lika kul med alla de otaliga killar som tror att de har en chans.
Vet inte om detta låter som att jag är självgod men herregud, bara för att jag är snygg och lite smått lösaktig betyder det fan inte att jag går i säng med vem som helst.
Men fortsätt hoppas, bra för affärerna.

Idag blev jag less på betygsystemet.
Fick ett vg+ och ett mvg-
Bestäm er för ett jävla betyg.

Ger detta ett försök till

Det här med bloggande alltså, inte min grej, men ska försöka bättra mig.

Tror iaf att jag blivit en sån där som väljer att vara otrevlig och småelak mot någon man egentligen tycker om, för att skapa en barriär.
Dagisfasoner.
Och ja jag ska ännu en gång ta tag i mitt liv.
Fortsätta med skola, karriär och nej till kärlek. Det har funkat bra nu hela våren! Gjort mig frisk och glad. Och vissa av inläggen jag skrivit minns jag inte ens.
Minns knappt 2009, förträngt det mesta, men tillåter mig att minnas maj-december igen. För saker har börjat lösa sig. Men mycket är kvar, kanske för mycket?

Nu ska jag camfesta med Jennyfer!

ye dina ord alltså.

Lady Gaga och nostalgi

Borde verkligen börja plugga igen.
Aja nuförtiden mår jag bra i guess, vill mest bara säga
i mitt sökande efter nostalgi
läste jag de där 10 000 orden om dig
om vår kärlek, ditt svek
kollade alla 500 bilder
tills jag fastnade på våran bild
och gosh du gör fortfarande ont
men inte på samma sätt
nu gör du bara ont
för jag minns dig inte
och jag minns inte vad jag kände för dig
och jag minns att det var något vackert
och hatar att du t.o.m fått mig att inte ens kunna minnas det vackra
för du var
det vackra
det fina
*****, jag älskade dig

Som ett öppet jävla sår

Att dygna eller inte dygna?
Hjärtat tyckte att det var en bra idé att börja slå fort, var ju en collab med hjärnan som började tänka saker jag inte ska tänka. Alls.

But home is nowhere

Har flyttat hem till mamma för att jag inte klarar av ensamheten. Och nu är jag inte välkommen här längre.
Och jag börjar bara mer och er inse att jag inte vill leva mitt liv såhär, jag befinner mig i konstant väntan på något bättre jag vet kommer snart. Bättre ekonomi, bättre hälsa, bättre psyke, men oh god, jag vill ha det nu.
Törstar efter nya möten, nya livhistorier, nytt nytt nytt. Bort med det gamla för det gamla är använt.

Och jag saknar den jag trodde att du var.

Kylan

Ja alltså, aftonbladet roar mig!
Har varit kallt i en vecka nu så då är det rätt komiskt att de kör med "Forskare varnar - ny istid påväg!!" OMGOMGGOMGOGMGOMG HÖRT TALAS OM VINTER?!
Ja men eftersom svininfluensan slutat skrämma folk är det väl dags att skrämma folk med tja ska vara såhär kallt forever! Ni kommer bli nerstampade av mammutar!
Ny istid skulle ändå vara rätt fett, festivalerna på sommaren skulle bli intressantare. Dra med sig militärtält med kamin till trästock liksom, tre par jackor och täckbyxor, dricka kaffe med vodka för att hålla värmen. Mmm låter ändå rätt soft.

Sen så gillar jag inte otrevliga kunder på kappahl.
Stod och galgade tröjor, det är rätt soft tycker jag, brukar alltid bli glad av det, sen ser jag en groteskt ful karl komma gåendes åt min riktigt, ber en tyst bön om att han inte ska fråga mig om något. Visst fan gör han det!
Arg sur ful gubbe: - Var finns långkalsongerna?
Vanessa pekar mot underklädesområdet på herr: Där borta :)
Arg sur ful gubbe går såklart förbi det området, till herrbyxavdelningen. Han hittar inga långkalsonger, ger mig en sur blick. Inte mitt fel att du inte kan leta gubbjävel, tänker jag.
Går och hänger upp de nygalgade tröjorna, och måste då gå i närheten av arg sur ful gubbe.
Arg sur ful gubbe: Ja, det är väldigt dålig service här då ni inte ens vet var ni har sakerna.
En litet smått chockad Vanessa: Men jag har faktiskt inte så mycket koll på herravdleningen, bara på barn.
Arg sur ful gubbe: Ja men du ARBETAR ju för den här ORGANISATIONEN då MÅSTE du ju veta!!!!
Ganska upprörd Vanessa: Jag är ju faktiskt bara praktikant...
Arg sur ful gubbe: Ja men säg det då!
Jätteupprörd Vanessa: DU BEHÖVER JU INTE VARA SÅ OTREVLIG!
*går iväg för vill ju ej gråta i butiken*
Nu är det såhär, att ja, visst har inte så mycket koll på herravdelningen, men vet ju fan att om man ska ha långkalsonger så finns det vid underklädesområdet, så gav honom rätt direktion. Inte mitt problem att han inte orkar leta.
Sen så avskyr jag verkligen när människor är otrevliga helt utan anledning, förstår inte varför man ska vara otrevlig mot någon som faktiskt bara gör sitt jobb. Tror han la sin bitterhet över att han var ful på mig.
Senare den dagen kom faktiskt en dam förbi och frågade mig var det fanns långkalsonger på damavdelningen. Hon lät glad och trevlig. Jag säger att de finns vid underkläderna isåfall.
Damen säger tack och ler, jag ler tillbaka.
Hon hittade långkalsonger.

sudgsa GAAAAH

Måste sluta försova mig, eller rättare sagt, måste lära mig att somna.
Efter att ha fått ett snöigt och flygbussfritt välkomnande av Umeå som resulterade i en taxiresa för 215 spänn var jag både kall och less. Frågade även mig själv vad fan jag gjorde här egentligen.
Gick och la mig rätt tidigt, vid tre, så jag if skulle få sex timmars sömn.
Men inte då, kroppen och huvudet är tunga av sömnighet men kan inte sluta tänka och fuck you ångest, du har inget att göra i min kropp längre!
Somnade efter ett par timmar av psykisk tortyr, vaknar en timma senare av att kattungar springer överallt. Slänger ut dem ur rummet och försöker sova. En halvtimme senare börjar klockradion så ja, det resulterade i att jag fick ca fem timmars sömn, då jag dessutom försov mig.
Har börjat strula med praktiken igen, men för att visa på god vilja så gick jag mina fyra timmar som jag skulle idag. Kändes konstigt att komma hem halv fem istället för halv tre dock, men det var det värt.
Så nu måste jag sluta försova mig, för annars har jag snart ingen praktikplats kvar, och varför ska jag då stanna i Umeå?

Nytt år

Ja nu har jag varit sådär.. inaktiv igen. Det har sina skäl, och de är många.

Efter att jag fick veta att mitt fitta till ex bara varit otrogen mot mig hela tiden så har jag förändrats, kommit till insikter och lärt känna mig själv bättre.
Detta har varit det svåraste jag gått igenom psykiskt för
1. Jag ger sällan min kärlek till någon
2. Jag gav honom mitt hjärta och själ.
3. Har otroligt svårt att lita på folk tillräckligt för att ens ha ett förhållande
Och ja, då blir det lite extrasvårt när man får reda på att det bara varit en lögn.
Då han bett mig gång på gång att kämpa för vårat förhållande, stanna kvar trots att han mådde dåligt och fick mig att må dåligt över att han inte kunde ge mig det jag behövde.
Mådde dåligt av att den jag älskade mådde dåligt, kände mig otillräcklig för jag itne kunde hjälpa honom. Han fick mig att nå botten helt enkelt.
De flesta av mina vänner vet storyn om mig och André. De vännerna har varit mitt stöd.
Det är så otroligt mer till detta än att han bara var otrogen, så otroligt mycket vidrigt.
Vet inte om det passar på internet.
Mitt senaste inlägg jag skrev här skrev jag dagen innan jag fick veta den äckliga sanningen.
Det var ett inlägg om honom och mig, från dag ett till den dagen. Jag förklarade min kärlek för honom med ord, och det har jag sällan kunnat göra. Dagen efter var jag riktigt nykär, riktigt beredd på att känna "det blir bra mellan oss nu, det blir bra då vi ses till nyår."
Ack, om jag ändå vetat vad som skulle inträffa senare den dagen.
Det inlägget tog jag bort.
Han blev alltid sur då jag nojjade över att han kunde ha en annan, han lovade att han älskade mig, att han inte hade någon annan. Det kanske låter lite som "ja men så kan ju alla säga" då inträffar ett nytt problem. Denna dude är typ hej lovar man något så är det så/håller man det. Han blev själv sur på mig då jag inte höll något jag lovade.
Jag lovade honom att aldrig göra slut med honom btw, det är rätt komiskt, men hey om han lovat en jävla skit han inte menat kan ju jag få göra det med?
Detta var inte första gången han var otrogen mot mig, men den första gången orkar jag inte ens ta.
Förstår bara inte varför det var så viktigt att ha mig kvar...
Han har fortfarande inte hört av sig.
Har man gjort såhär som han gjort mot mig hör man fan av sig.
Jo en gång hörde han av sig, men sa mest bara "klarar inte va att prata med dig nu, har ångest, sover inte och köpt droger för alla mina pengar".
Men hej, förväntar du dig medömkan från den tjej du förstört?
Därför valde jag att inte bli förstörd.

De flesta människor brukar ju vanligtvis supa till då man blivit singel.
Men jag är inte som de flesta.
Jag brukar istället dra till en annan stad, supa, ligga, knarka och skära mig.
Denna gång, gjorde jag inget av det, och det var fan det svåraste jag gjort någonsin.
Psykisk jävla tortyr, kunde inte käka på 6 dagar, och de första dagarna bröt jag ihop mest hela tiden. Men jag fortsatte ändå med mitt vanliga liv, för han skulle inte få förstöra mig mer.Gick på min praktik, gick på bio, umgicks med vänner, var på fest nykter osv.
Säger inte att detta var enkelt heller, för det var fan lika jävligt som det var att bara ligga hemma. Fanns inget jag kunde göra för att lindra det jag kände.
Hade terapi minst 1 gång per dag på telefon med min terapeut, flyttade hem till mamma, ringde vänner under hela dygnet om jag behövde prata osv.
Denna gång, istället för att lägga skulden på mig, så sket jag i skuld öht.
Började inse att fan, jag har bara varit med killar som fått mig att tro att jag är så mycket sämre än vad jag är.
Och jag har nu insett att jag är stark, självsäker, intelligent och vacker.
Det tog en vecka innan jag slutade bry mig om honom.
Fast då kom mardrömmarna. Vilket nog var bra, för jag har glömt vem han är nu, den enda André jag vet om är han som finns i mina mardrömmar, som sviker mig t.o.m då.
Det är nog rätt sunt ändå, för jag trivs bättre att tänka på honom så. Har raderat våra fina stunder ur mitt huvud. Han existerar knappt längre. Bara ärr som påminner mig om honom, för de är permanenta, sitter på min hud och påminner mig om att ja han existerar, han har sårat mig förr.
Under hela denna grej skar jag mig inte en enda gång och jag vet nu, att jag aldrig aldrig ALDRIG kommer skära mig igen i hela mitt liv.

Nu mår jag bättre än jag någonsin gjort. Med ett helt nytt självförtroende, massor av bra insikter och en framtid som jag ser fram emot. Det här året kommer att bli underbart och ja, jag börjar faktiskt älska mig själv.
Skriver detta snart 4 veckor efter skiten hände, i ett sovrum i Märsta. Har spenderat 6 dagar i Stockholm och haft så jävla kul och knappt skänkt gossen en tanke.
Du var ändå bara en mardröm.