Make a plan to love me soon

Vi åkte bil.















Och ett rus av tvivelaktiga känslor rusar alltid runt när du finns i mina tankar.

Yeye, julen gick bra! Nu peppas nyår och fest på ett hotellrum ikväll.

Now don’t drown in your tears, babe

Det gör ont. Självförakt.
Helvete, varför ska jag vara så otroligt äckligt svinig mot en utav de få som verkligen betyder något.
Har nog aldrig kännt såhär mycket självförakt någonsin.
Planer som kommer att få mig att må sämre får mig på bättre humör. Eller inte bättre humör, får mig att må bättre över mig själv.
Jag straffar ju mig själv i alla fall för min dumhet.
Det är väl det minsta jag kan göra.
Har jag tur så dämpar ataraxen känslorna ytterligare.
Gud, jag önskar att jag inte kunde känna.
Visst det finns fina känslor, men de skulle jag kunna leva utan.
Ja, om jag inte kände så skulle jag faktiskt kunna LEVA.
Detta är inte att leva, detta är att vänta på att dö.

Ja, världen jag har fattat budskapet!

Vet inte ens om jag ska skratta eller gråta. Detta är varken komiskt eller sorgligt. Och var fan ska jag börja?

Vi börjar här helt enkelt.
Skulle egentligen tillbaka till Stockholm idag och här kommer historien om varför Vanessa inte sitter på planet nu.
Kvällen började fint igår, filmkväll och mys med mamma och syster. Chips, jordnötsringar och ostkrokar + cola! Helt underbart och en jävla massa julbelysning!
Fortsatte mystemat eftersom jag verkligen har svårt att ta det lugnt innan jag ska åka ner till Stockholm då jag väl har varit hemma.
Gör lite té, tänder ljus i datarummet och lyssnar på Sigur Rós. Allt var underbart, ett lugn som jag sällan känner och medicinen verkade verkligen som den skulle.

Sen börjar världen skita på mig. Börjar lite smått.
Får veta saker som jag inte direkt var väntade. Och sen lite till. Och där börjar det på riktigt.
Röster som skriker att allt var en lögn och att alla skrattar åt mig. Allt var bara en lögn och ja, det är tydligen synd om mig för att jag inte har räknat ut det själv.
Stackars lilla dumma Vanessa som fortfarande vill tro på att människor faktiskt är bra för henne. Nu har du väl ändå förstått att han inte vill ha någon som dig? Bra, då kan vi alla fortsätta som vanligt.
Har aldrig skakat sådär mycket i hela mitt liv, min kropp skrek och det tog ett tag för mig att inse att haha jag andas ju inte ens längre. Jag håller andan för att det gör för ont att andas.
Marina hjälpte mig. Tack ännu en gång för att du alltid finns där och kan förklara vad som är påriktigt och vad som bara är det min hjärna hittar på. Och tack för allt stöd.

Well well, efter det där var det ju bara att inse att det skulle inte bli någon sömn. För många känslor som väckts till liv och hälsat på en snabbis.
Och ingen sömn blev det heller. Blev massor av musik och funderingar samt bejeweled!
Bright Eyes - Lover I Dont Have To Love har byggt bo i mitt huvud. Visserligen så har jag inget emot det men låten påminner mig ständigt om en person som verkligen tydligen vill ha en "Lover i dont have to love". Och äsch, påminner mig inte bara om en, påminner mig om alla mina pojkar. Men detta är en speciell pojke.

Vid 6-tiden bestämmer jag mig för att fan, jag skiter i Stockholm, jag håller ju för fan på att svimma pga trötthet och utmattning. Ringer mamma och säger att jag stannar hemma.

Vid 7 inser jag att om jag itne åker finns det ingen chans att jag kan få komma hem den 12:e så då så bestämmer jag mig för att faktiskt åka. Tar mig till väskan och fortsätter att packa.
Väcker Steffi kring 8 och går ut och väntar på bussen.

Vanligtvis brukar bussen vara vid busshållplatsen 08:13 men nu så var den redan 08:18 när den kom och min flygbuss skulle gå 08:35. Du börjar förstå vad detta leder mot va?
Väl på bussen så tar det ca 3 minuter att ta oss till den andra busshållplatsen (brukar väl normalt ta ungefär 1 minut)
Så klart är det folk som ska fylla på busskortet. ALLA ska fylla på bussjävlakortet.
08:20, vi har väl kommit till busshållplats nummer 3, och vem kliver på om inte självaste party_emma?!
08:24, nu skämtar världen väl med mig? En hel jävla DAGISKLASS kliver på. Tar väl sin lilla tid eftersom barnen är så himla lyckliga över att de får vara på en buss att de måste stanna och kolla på busschauffören, samt på alla i sin närhet. ALLA MÅSTE GÖRA DET. ALLA FEMÅRINGAR GENOMGÅR SAMMA PROCEDUR.
08:28, 5 pensionärer. Alla ska fylla på sitt busskort.
08:30 bussen är full!
08:40, vi är tillslut framme men ja min buss har ju redan åkt så fuck that shit.

Ringer hemmet och de försöker fixa en taxi till mig. Mitt flyg går 09:30.
Taxin kommer 09:05.
Får inte checka in väskan när jag kommer till flygplatsen. Livet börjar bli UNDERBART NU. Har inget annat val än att sätta mig på bussen tillbaka in till stan. 35 kronor, nästan ett helt jävla ciggpaket.
Väl på bussen ringer jag hemmet och säger att jag missade flyget och att jag faaaaaan inte orkar snacka.
Bussen kommer till stan. Måste vänta 10 minuter på min buss som ska ta mig hem.
Visst fan är den sen!
Jag skakar av köld, utmattning och trötthet.
Vid det här laget är jag helt övertygad om att jag har hamnat i en konstig psykos som gör så att jag tror att ingenting kan gå min väg idag.

Sätter mig på bussen, erkänner mitt nederlag och att ingenting är på min sida.
Karma? Har jag gjort så mycket skit i mitt liv alltså?
Inte konstigt om bussen inte ens kommer stanna på min busshållplats.
Därför plingar jag verkligen i god tid, men inte för tidigt, och inte för sent. Precis lagom. Så att jag ska förhindra att den inte ska strunta i att jag ska av. För det skulle verkligen vara droppen.
OCH VISST FAN STANNAR INTE BUSSJÄVELN! Ska jag skratta eller gråta?
Och ja, att gå en extra busshållplats är inte så farligt egentligen, men om du har en resväska och fortfarande är rätt så borta efter de där ångestdämparna du tog inatt så är det verkligen en big jävla deal.
Och har du förresten dragit en rullväska i snö? Har du inte det så kan jag förklara att det är i princip omöjligt. Så du måste alltså bära väskan. Som är väldigt tung, och du är trött, förvirrad, less och arg på världen. Och du måste gå en bra bit, dina ben funkar inte och du vet knappt vad som är fram och bak på dig själv.
Tog mig hem i alla fall, jag lever lite halvt. Ska försöka sova snart men tyckte att det var viktigt att jag skrev ner detta först.
Make my day snälla. Vad som helst, jag behöver det. Jag vet ju som sagt inte ens när jag ska till Stockholm nu. Vet inte ett jävla piss.
Jag mår illa, ska nog spy.

Detta håller inte

Hejsan för mycket förändringar?
Känns som att alla bara försvinner, man hinner inte träffa någon innan den känner att nu är det nog, nu får det räcka, nytt liv here i come!
Funderar banne mig på att bara flytta bort, ifrån alla. Inte något illa menat, det känns bara som att jag måste hitta mig själv. Starta upp på nytt totalt, gå den hårda vägen.
En upprensning av vänner vore också en bra idé. Ta bort alla de där som gör det minsta ont, de som är det minsta komplicerade. Alla som är något som påverkar helt enkelt. Gosh, det skulle göra livet enkelt. Eller så flyttar jag bara till en öde ö och knarkar bort mitt minne.
Tillslut så tror jag att jag har bott där i hela mitt liv och att det är min verkligehet.
Är det verkligen den svåra vägen?
Eller är den svåra vägen att hålla mig kvar här, fortsätta kämpa och bara leva med att alla växer upp och börjar med något eget? Att det man har haft i sin ungdom bara varit som ett skal som man har vuxit i, men inte kan vara kvar i resten av sitt liv?
Känns rätt så dumt att känna såhär med tanke på hur mycket jag har gått igenom och kämpat för att få flytta hem igen. Kanske var det kampen som var hela grejen och inte själva hemflyttandet? Kampen var något jag har kunnat sysselsätta mig med, och att flytta hem har varit något jag har kunnat sträva mot och ha som framtid.
Låter rätt så negativt i mina öron men nästan läskigt logiskt.
Jag skriver mer och mer nu enbart för att jag har verkligen ingen att prata med. Ingen som direkt orkar lyssna längre.

Och förresten så har jag insett att det är jag som ger otroligt mycket men du som tar. Visst, du ger också, men på ett annat sätt. Det verkar vara stor skillnad på vad du tycker är okej att jag gör jämfört med det du gör. Det irriterar mig. Och sårar mig, töntigt nog.
Ett sådant irritationsmoment som jag oftast känner när jag befinner mig i en sådan situation som jag befinner mig just nu angående dig.
Varför ska jag ens tänka på det? Det gör ju knappast något bättre. Tyvärr så kan jag ju inte styra mina tankegångar och vad jag kommer fram till. Vet inte om jag kommer tänka som jag gör nu och om det ens kommer spela någon roll. Just nu spelar det roll.

Får ta och rycka mig i kragen lite nu känner jag, och gå och lägga mig.

Idioti

Jag gör det igen. Upprepar samma misstag. Och det känns som att någon skrattar åt mig inombords. Skrattar åt mina försök till förändring.
"Trodde du verkligen att det skulle funka den här gången för att du försökte med något nytt? Du kan förändra dina handlingar men inte den du är."
Och det är den jag är jag vill förändra.
Och hur fan ska det gå till?
Jävla idioti och försök. Detta funkar inte i längden.
Jag trodde att allt skulle bli annorlunda nu, men nu efter ett tag så visar det sig att allt är påväg att bara bli en upprepning av mina patetiska försök till att börja fungera som en någorlunda normal människa med någorlunda normala sociala förhållanden, någotlunda normala rutiner osv.
Detta år har varit totalt bortkastat. All tid på hemmet spelar ingen roll, har inte lärt mig ett piss, har bara förlorat chanser till tillfällig lycka med medföljande lögner och naivitet.
Jag skäms.
Ja jag vet att jag är negativ, men jag försöker bara att acceptera sanningen.
Och som vanligt är den skonsingslös.

890

Hemma tillslut, och jag börjar minnas varför jag vill flytta hemifrån så fort jag flyttar tillbaka till Umeå igen.
Hemskheter. Behöver min frihet och ensamhet, och det får jag inte här. Bara på nätterna.
Förmodligen därför jag är vaken hela nätterna, lyssnar på musik som lockar fram mina självskadeimpulser och får mig att längta efter alkohol och diversa kemiska blandningar.
Fucked up. Jag kan inte säga att jag inte gillar det.
Trivs med att vara en plågad, sömnlös konstnär som hela tiden ligger på gränsen till galenskap.
Lever för det mesta i min egna värld, släpper ändå in ett fåtal, men det är sällan de förstår mina visioner och tankar och ser mig som jag själv ser mig.
I min värld härskar jag och alla andra jag delar kropp med. För det mesta härskar jag ensam, det är skönast då. Inbördeskrig och maktkamper utbryter lite då och då.
Har haft en skön helg som har spenderats med Victor ännu högre upp i Norrland än vanligt.
Har varit en befrielse, en utav de få semestrar jag får varje år. Fick ta en semester från mig själv, med honom så behöver jag inte atarax.
Han är som atarax.
Känns som att hela kroppen håller på att sprica av kreativitet. Bilder skapas i mitt huvud, måste försöka återskapa dem, med det är attans svårt att fota ensam, och de bilder jag ser framför mig är bilder jag måste ta själv.
Citat som skapas i mitt huvud, måste illustrera dem. I behov av atarax eller vad är det jag behöver egentligen?
Hjärnan har fortfarande inte riktigt repat sig från förra veckan, galenskapen och besattheten ligger fortfarande och lurar.
Jag får ta ett bad nu så löser det sig säkert.

Märk även att jag använder min blogg för att gnälla om saker folk redan vet om men som jag känner att jag måste ta itu med på ett enkelt sätt.

Galenskap

Tack personalfittor, detta hade kunnat förhindrats men såklart så gillar ni att leka med liv.
Visst jag är inte död, men ffs, som att det inte var nog jobbigt att vara två i en kropp, nu får jag dessutom en till?
Vad i helvete ska detta vara bra för?
Har bara kunnat sova i fyra timmar för att jag försöker förneka min galenskap.
Försöker förneka att det gör så förbannat ont, förneka att jag har gått upp i vikt, ja allt förnekar jag, sen kan jag itne mer och sanningen slängs emot mig som en orkanvind.
Det gör ont så ont. Jag känner mig lam som skriver ner detta nu men vaffan, kan det bli så mycket värre än såhär?
Igår var en utav de värsta dagarna i mitt liv, och jag har nog aldrig blivit så respektlöst behandlad som då.
Började dagen med en panikångestattack och fick ett tack för att jag tog mig upp, helt rödgråten och förstörd. För det är ju inte mitt psyke som spelar roll, utan att jag ska komma till mötena.
Spelar inget roll i vilket skick jag befinner i mig då.
Jag behöver någon som tror på mig just nu, någon som kan tro på att jag kan bli mig själv igen.
Den personen jag var bara för ett par dagar sedan. Den hjälpen jag behöver kan jag inte få här.
De pratar om att lägga in mig, för att jag är sjuk och en fara för mig själv.
Och jag är faktiskt rädd för mig själv, eller en utav de som finns i mig.
Missförstå mig inte, jag vet mycket väl att det inte bor en massa folk i mig men det känns faktiskt så.
Ring mig eller inte, spelar ingen roll, tror ändå inte att jag orkar svara.
Vad skulle det tjäna något till?
I slutändan så är det bara ord, det är ingen som verkligen bryr sig.

Nu

Känner att jag har ett satans behov av att skriva av mig, men jag kan nog bara sammanfatta allt med att det gör ont.
Kanske är det bara kemisk oblans i min hjärna som skapar detta men det vet jag inte.
Fel.
Och rätt.
Gosh, det är för mycket just nu. Finns en del saker som skänker mig ett leende, men jag börjar tro att jag bara ler för att inte låtsas om sanningen. Ska jag lyssna på ena sidan eller den andra, och vilken av dem är den friska sidan?
Skall jag bygga upp mitt försvar igen eller låta det vara såhär? Låta mig vara sårbar och kunna känna saker som jag ovanligtvis känner? Jag är livrädd, historien kommer bara att upprepa sig igen och ja, vad är det jag vill och vad är det jag håller på med?
Så mycket förvirring och för lite närhet, medicin och samtal.
Den vackraste av musik.
Är allt detta bara en lögn som jag lever i?
Vem försöker jag lura, snart kommer jag hem och då blir allt som vanligt igen.
Går inte ens att lura mig själv, visst jag borde tänka POSITIVT men fuck that.
Klarar jag inte av för tillfället, jag behöver något att leva för och det ska vara mig själv, men är jag verkligen något jag vill leva för just nu?
Gud vad känslosam och idiotisk jag känner mig just nu, ber om ursäkt, men jag behöver verkligen få skriva av mig.
Frågor? Har jag några just nu? Jag tror faktiskt inte det, försöker låta bli att finna svaren inuti mig, för de är alltid manipulerade av något som jag inte trivs med, den där paranoian samt det sjuka. Det som vill att jag ska må dåligt.

Ska jag ta upp något bra då? Ja jag flyttar hem i slutet av januari, idag snöade det och jag får en sådan underbar mysig julkänsla!
Denna jul ska bli bättre än någonsin!
Bakning, umgänge, te, julklappar, mys och ja, sen kommer det säkert en massa andra överasskningar!
Är snart klar med skolan och är mer kreativ än jag har varit på länge.
Är glad över att jag har Victor som alltid kan göra mig glad, och är glad för att Marina kan vara med Robin ofta.
Och ja, på fredag kommer jag hem, eller inte direkt hem, ska nog till Victor om jag inte förstör allt som jag tenderar att göra.

Detta kanske visar upp mina två sidor jag måste leva med varje dag? Ska försöka att fokusera på min positiva sida, fast å andra sidan säger något mig att den sidan bara är en lögn och jag vill inte leva i en lögn men jag behöver en semester.
En semester från att bara finnas i en spiral. Sen så kommer den ena sidan slå tillbaka hårt och jag hoppas att jag kan klara av den smällen.
Lycka, kom hit nu.

Och den ständiga frågan: Vad håller jag på med egentligen?

Jag vet redan hur detta kommer sluta. Övertolkning och paranoia.
Tecknen har funnits här hela tiden.
Det finns inget löfte, det finns egentligen ingenting. Så varför ska jag bli så paranoid av detta?
Jag kan tänka logiskt, men att förstå och ta åt sig av logiken är inte lika lätt.
Jag försöker verkligen nu, men attans så svårt detta är!
Just nu är jag lugnare än jag har varit på flera år, en riktigt konstig känsla faktiskt. Som ett naturligt lugn som har funnits där hela tiden men bara haft en riktigt lång vintersömn.
Känns underbart, visst gör det det, men varje lilla orosmoment kan slå rot väldigt kraftfullt just nu. Precis som att lugnet gör mig svagare. Att inte vara på sin vakt hela tiden, är det det som har försvunnit, och är verkligen det så bra? Jag vet verkligen inte så bra. Kanske jag bara är naiv? Kanske är det bara medicinen som lugnar mig och på så sätt lurar i mig att jag ska vara lugn även då jag inte tar den?

Ack, alla dessa onödiga frågor. Borde fokusera på att jag faktiskt ska hem imorgon.
Det var 19 dagar sedan sist. 19 långa dagar.
Och det är bestämt nu. Jag flyttar hem igen i slutet av januari.
Nu när beslutet är fattat känns allt så mycket bättre.
Praktikplats och bup kommer vara fixat tills jag kommer hem och då börjar mitt nya liv. Så som det borde ha varit för snart ett år sedan.
Har jag slängt bort ett år av mitt liv? Nej, det vet jag att jag inte har.
Har jag missat mycket viktigt under detta år? Ja, det kan jag säga helt säkert.
Hur hade mitt liv sett ut egentligen om jag inte hade flyttat hit? Det får jag aldrig veta, men jag kan ju fundera över det. Och det gör jag. Ofta.

I kiss you again, between the bars

Av att döma av ett av många mönster som upprepas i mitt liv så kommer sällan en dålig händelse ensam. En katalysator och sedan är förgörelsen ett faktum.
Minns inte riktigt vad det var som slog till först denna gång, kanske att jag ska flytta ut i flygeln, jag är inte säker. Flytta ut till flygeln är en lååång historia och det kan jag ej förklara här. Hursomhelst så förstörs mycket av det som jag lyckats bygga upp av det. T.ex mina rutiner. Mina rutiner. Soc satte mig här för att få just rutiner. Och nu så ska det ta slut.
Tryggheten försvinner också, tar ett ofantligt långt tag innan jag känner mig trygg någonstans, och jag har precis börjat känna mig trygg i mitt rum.
Förtroendet för personalen, som knappt en existerade, har nu smulats ihop och sopats ner under mattan för att glömmas bort.
Resten av de dåliga händelserna då? De flesta har nog tyvärr min egna hjärna kokat ihop, små hintar lite här och var som blir till verklighet i mitt sinne. Vet inte vad som är vad längre. Allt känns ostabilt och livet är en balansgång. Och snart firar jag 17 år som enbart en besvikelse för min omgivning. Försöker bli det jag vill vara men glömmer jag på färden bort vem jag egentligen är? Borde lägga ner mer tid på att finna mig själv, istället bygger jag upp mig själv till det jag själv vill vara, som lego ungefär, sådan är jag. Man kan ta bort en bit, lägga till en annan tappa bort en tredje. Fast den där grunden finns ändå alltid kvar, ett par bitar som alltid måste finnas för att det ens ska vara någonting.
Och just nu är det väldigt mycket dagenefterspritfyllanvadgjordejagegentligenigår som talar hoppas jag. Jag kan mycket väl bara ha kokat ihop allt det där som idag är en stor klump i magen igår när alkoholen tar över mitt sinne till en viss mån. I sure fucking hope so iaf.

Punkfest 10 på torsdag, that cheers me up! Då blir det andra minnen av sundare och roligare karaktär som kommer utspela sig i mitt huvud. Knappt så att jag kan bärga mig! 4 dagar hemma.
Hoppas bara att ja.. allt går bra.

Den som tar mig hem igen är jag evigt tacksam

Jag har länge vetat hur sjukt det är att bo här men fan, det har jag kunnat förneka. Vet inte riktigt om jag klarar av det längre.
Känns som att jag bara har drömt att jag har varit hemma och som att jag har varit här i en jävla evighet. 7 månader snart, 7 månader av mitt liv, till vilken nytta? Det enda som håller mig kvar är skolan.
Kan inte ljuga för mig själv längre, det känns som att jag lever ett dubbelliv, ett i Umeå och ett här. Min hjärna klarar nog inte av den här förvirringen längre. Jag vill flytta hem nu, fast då kommer soc inte vilja hjälpa mig längre för att jag avbryter behandlingen.
De säger att jag är här frivilligt men jag vet att det är en jävla lögn. Flyttar jag hem får jag inga betyg, ingen praktikplats, inget stöd, jag faller tillbaka på ruta ett igen trots att jag verkligen har försökt.
Detta är helt emot vad jag står för. Detta är inte frihet, jag känner mig som en låda som måste förvaras och som ingen riktigt orkar ta hand om, det får bli vad det blir helt enkelt. Fast vad tjänar detta till? Spelar ingen roll hur mycket jag en skriver, kommer inte förändras ändå.
Lek med mitt liv bara, se mig inte som en individ utan som ett objekt som ni får 3200:- per dag för.
Som en jävla lyxhora fast utan samlaget.

It's all in my head

Flashbacks flashbacks flashbacks, ni är tillbaka men till vilket skäl?
Att förstöra det som funkade så bra? Det jag inte vill minnas ska jag väl inte behöva återuppleva igen i mitt huvud. Där allt är så verkligt. Nästan som om jag vore där igen. Och igen. Och igen.
Försöker skapa nya minnen, bra minnen, för att byta ut det gamla. Börja om på nytt.
Men vem försöker jag egentligen lura? Det som är gjort är gjort och hur ska jag kunna ändra på det? Jag är den jag blev helt enkelt, jag skapade mig själv och varför skulle jag förstöra något jag har skapat med så mycket omsorg och passion. Ett mästerverk är vad jag är, om man synar mig ur rätt vinkel. Om man blundar för de små felen. Och totalt ignorerar de stora felen.
Försöker vara positiv, men let's face it, jag kan inte vara positiv 24/7, det är inte jag helt enkelt.
Så ja, att vara positiv hjälper mig inte mot alla tankar som far runt som virvelvindar i hjärnan och gör allt snurrigt och förvirrande.

Fortsätt ignorera mig bara.

Ännu ett inlägg

Ännu ett inlägg då jag är påverkad.
Igår natt satt jag på ett golv och försökte förklara att mina sista hjärnceller (kom nu ihåg att jag först skrev hjärnsäller, så jag har nog rätt) nu hade blivit avlivade och att det var därför jag satt och pratade om så mycket onödigt.
Försökte förklara att om man umgicks med mig fanns det två saker man kunde känna, antingen att man trivdes med mig eller att man var otroligt less på mig. En fin linje det där, mellan kärlek och hat. Galenskap och geni. Nykter och full.
Blev inte ens förvånad imorse när jag vaknade med huvudvärk, visste direkt var jag hade hamnat!
En känsla mellan förvåning och lugn. Det är något speciellt det där, när man har vant sig vid att vakna upp bakis med någon, det känns bara tryggt, inte mer än så, sen kommer minnena från gårdagen och då fattar man ännu mindre varför man hamnade där man hamnade tillslut. Det var fint att du tog emot mig iaf. Att synda till "Sagan om de två tornen" var allt en upplevelse.

Inatt får jag använda vinet som sömnmedel, vill verkligen kunna somna i min egna säng, vakna upp ensam och försöka intala mig att jag kan sova ensam när jag väl är hemma också. Att det inte alls är dåligt av mig och att jag kan ju alltid sova med någon nere i Stockholm också. Det är en lögn. Jag vet inte vad det är med mig och att vilja sova med någon. Alltså, det handlar inte om närhet eller sällskap, det handlar bara om att det är lyxigt. Sova ensam är vardagligt, det gör man ju för det mesta, men när man sover med någon är det som att lyxa till vardagen lite. Som att röka ett paket Malboro istället för Corner. Att dricka sprit istället för öl osv. Du förstår vad jag menar? Inget mer än så. Jag försöker sluta med att dramatisera allt. Vinet luktar fotsvett.
Natten börjar lida mot sitt slut, Vanessa borde sova.
Och förresten så vet jag att det finns folk som läser min blogg, så kommentera ibland så blir jag glad.

Nothing I have ever known - has made me feel this way

Det är höst nu, det känner man i temeraturen, man kan känns det i lugnorna. Sommaren är slut, tillbaka till vardagen, och lycka till alla medelålderskvinnor med höstdepressioner!
Så många minnen från detta väder. Bussar till Holmsund, bokläsning på träbänkar täckta med frostiga löv och röken från cigaretten som verkar skicka ut hemliga meddelanden till förbipasserande. Tänker såklart tillbaka på hösten 2006, då allt var nytt. Kärleken var död och redan spottad på, fingervantarna hade avklippta toppar, halsduken luktade rök/parfym/frihet. Skolan funkade inte, ensamheten var det bekvämaste jag visste och jag var stolt. Stolt över att vara fri och kunna njuta av kylan, luften och färgerna!
Känns äckligt verkligt och nostalgisk när jag är ute och går i höstmörkret. Vissa minnen får gärna blekna men de flesta gör aldrig det. Ibland vet jag inte ens vilket år eller årstid det är.
Humöret har för första gången den här veckan börjat skifta. Det är inte stabilt längre, får jag snälla skylla på hösten? Vet exakt vad jag gjorde för två år sedan idag, och så kommer det förbli ett par veckor/månader. Då kommer minnen från både 2006 och 2007 utspela sig framför mina ögon med jämna mellanrum.

Jag kan fortfarande inte sova. Igår natt var jag faktiskt helt utmattad i både kropp och själ, men ja, orkar inte gå in på vad som brukar hände precis innan jag somnar. De som vet, de vet och de som inte vet, ja, ni ska då förmodligen inte veta.
Trodde att det hade slutat men det har börjat igen och är starkare än vanligt.
Somnade tillslut vid 6-tiden. Stabilt. Försov mig till 11:45 då jag var helt nyvaken och tydligen skulle ha terapi. Det var jag inte riktigt beredd på så jag avslutade samtalet eftersom jag knappt kunde hålla mig vaken och huvudvärken nästan var helt olidlig. Dagen fortsatte på stan där jag köpte en riktigt snygg tröja och la undan en söt liten klänning.

Ska kanske träffa Jonas i Kramfors nästa helg! Helt oväntat men jag är väldigt glad över att jag ska få träffa honom igen. Kommer nog bli en lika trevlig fest som sist. Fast jag vet inte vad jag ska ha på mig alls faktiskt... Så mycket att tänka på.

Färg: Vilket humör har jag just i denna period och vad vill jag visa för humör på utsidan?
Form: Har jag tränat tillräckligt eller kommer jag kanske gå upp i vikt nu och inte kunna ha något tight på mig?
Funktion: Kommer vi vara inomhus eller utomhus eller vara inomhus men behöva röra oss utomhus någon gång under kvällen?
Skor: Kommer det vara regnigt ute, ska vi gå mycket, eller kommer jag inte ha på mig skorna nästan alls om vi ska vara inomhus?
Hår: Kommer det att blåsa i motvind eller medvind om vi ska vara ute och gå?
Accesoarer: Finns det någon risk att jag blir för full och tappar bort halsband + örhängen när jag ska ut på äventyr?

Ja, du ser ju! En hel jävla vetenskap och en jävla massa planering. Får väl ringa SMHI innan vi ska utomhus, ha med mig en extra outfit + örhängen + skor + hårspray för att vara på den säkra sidan!

You make me hard

De bra sakerna ramlar framför mig denna period!
Fick riktigt oväntade pengar idag, trodde att jag skulle behöva vara helt utfattig i september men nu visar det sig att, ja, jag överlever nog!
Är för glad för att kunna somna men det kan jag också överleva! Jag förstår verkligen inte hur normala människor kan vara så pigga när gädjen sitter i såhär. De är kanske något man måste vänja sig vid, vad vet jag egentligen, är inte van att må såhär. Jag är fylld med kretivitet och ork samt framtidstro! Hoppas att det håller i sig ett bara. Det där hoppet...

Ett kungadöme bröts ner idag, slavarna sa emot och använde sina gemensamma krafter i ord som fick kungen att falla. Han är nu borta över helgen och återkommer på måndag.

Det finns bara en som skulle kunna ta ner mig från denna känsla och det skrämmer mig.

Mina älskade hamstrar

Börjar nästan inse att jag har två hamstrar i magen.
Hade otroligt ont igår och insåg att det enda logiska var att jag faktiskt har hamstrar i magen.
Och de äter överflödet av maten som jag inte behöver.
Varför inte bara hjärntvätta världens anorektiker att de har hamstrar i magen?
Önskar nästan att jag hade ätstörningar för att se om det verkligen skulle funka.
Och hur skulle hjärntvättningen gå till? "Tänk dig att du ligger på en äng, du känner hur vinden sakta smeker din hud, doften av gräset har aldrig doftat så mycket och dina hamstrar ligger och sover fridfullt i din mage."
Eller kanske bara sätta på dem ett par hörlurar och spela låten "Hamstrarna i din mage" på repeat i ett par dagar?
Jag har förresten tappat en bit av en tand idag. Jag misstänker att det är hamstrarna som har tagit den. Vet inte vad de har för planer, men för tillfället så litar jag på dem.

Gårdagen gick bra, visst jag blev mer och mer bakis ju längre dagen gick men det kunde jag leva med. Har övertalat fader att köpa kameran till mig nu. Lovely!
Vi pratade lite om brorsan, hoppas att han tar sig i kragen och hälsar på snart.
Fastän vi inte har en relation till varandra så vill jag ändå lära känna honom.
Och min och pappas relation börjar bli bättre nu, det känns otroligt bra med tanke på att jag och pappa aldrig har stått så nära varandra.

Får veta på måndag när jag flyttar hem, oktober eller december, det är frågan.
Just nu är jag postitv till att försöka göra det bästa av tiden jag har kvar här.

Note to self: Drick inte kaffe innan terapin.

Förstår verkligen inte hur det kan komma sig att alla här skrattar åt mina skämt. Jag vet inte riktigt om jag brukar skämta hemma, är egentligen inte min grej eftersom jag är rädd för att göra bort mig, men här funkar det banne mig! Crazy.
Ah, träffade sexologen som har varit barnledig härifrån i 2 år nu, var lite småkul.

Yeye, whatevah, just nu mår jag bäst, vilket gör att jag inte kan skriva något intressant.

Too long trying to resist it

Idag.. Har jag inte ens orkat klä på mig.
Har enbart legat och kollat på heroes idag. Har inte haft energi till varken mer eller mindre.
Imorgon blir det back 2 rehab, vilket inte uppskattas.
Kväver den insikten med ölen som stod i kylskåpet, hej kära vänner säger jag bara!
Inga peningar på mobilen heller, så många jag ville säga adjö till!
Ja, ensamheten satt som en klump i halsen och försökte påminna mig om det jag missade, men den kvävde jag tillsist. Så tragiskt att jag måste supa mig full för att inte bryta ihop av tanken att jag ska tillbaka till behandlingshemmet imorgon.
Tack Muse för att ni gör mig glad och förälskad i allt och ingenting.
Tack Mew för att ni får téet att smaka extra gott.
Tack Coldplay för att ni bevisade att t.o.m jag kunde älska Viva La Vida och känna mig ung foe real!
Jag känner mig så mainstream just nu, fast ja, jag är i en sådan period just nu.
"have a happy period - always!" Btw vem fan är glad när man har mens?! Ingen.
period

Aja, ska jag kanske sammanfatta min tid i Umeå nu?
Fylla, närhet, vänskap och vaffan, underbart har det varit här! Har inte mått såhär bra på länge, lika bra att säga det!
De flesta är helt jävla underbara! Vissa är kanske lite mer underbara på sina sätt, fastän det är fel att tänka så så kan jag inte riktigt rå för det. Ska inte göra det allt för självklart nu.
Borde jag verkligen skriva ett inlägg när jag är påverkad? Ångestfaktorn kommer väl ligga på max imorgon då jag inser "Skrev jag verkligen sådär?!"
Känns som att jag förlorar mer och mer av mitt liv varenda gång jag är borta, men det känns som att jag lär mig mer och mer när jag är här.
Snart är jag fri, och då ska det bli ändring, allt dåligt ska bort, allt bra ska bestå och föröka sig som emosarna gör för varje halvår ungefär! (är den klädstilen/musikstilen/ursäkt till att vara överviktig ett virus förresten? känns som att de bara blir fler och fler....)
Note to self: skriv inte om subkulturer när du är påverkad
Btw så har jag fått ett par nya bekantskaper nu när jag har varit hemma och jag älskar det.
Kyss mig långsamt kyss mig totalt.

Ett svårt beslut har jag framför mig och jag vet inte riktigt om jag vill ta ta det beslutet.
Hejdå alla pojkar? Alltså, skulle det verkligen vara bättre för mig, vad tycker ni?
Och det funkar inte att kalla mig för hora, för snälla någon, hade jag inte haft loads of cash då?

Kisses and bye, ska nog ge min version av den här kvällen i nyktert tillstånd också, just for you!

It was too much, too much for me to handle

Regnet har fallit nästan varje dag som jag har varit hemma nu.
Är det för att jag inte ska promenera var natt och aldrig riktigt veta var jag hamnar?
Inatt är jag hemma iaf, woven hand, en kanna vatten och ovissheten.
Vill så gärna bekanta mig med nattens dofter och känslor men ja, regnet tar bort den lusten.

Paranoian, försöker slå undan den men det är svårt. Det är inte som jag tror eller?
Det är bara ord.
Ord är så enkla att få fram, men det kändes som att det var svåra ord, eller var det bara ett enkelt svar som var priset för den stunden?
I dont know, bryr jag mig ens? Ja det gör jag men jag låter inte paranoian ta över och bestämma hur det är. Låter sanningen komma fram till slut. Och om det är som jag tror, hur mycket kommer jag bry mig?

Dagens tabbe av hemmet: De ska låta MIG boka om flygbiljetten tills på måndag. Hej, det finns inga platser kvar på något plan på måndag.
Hej, jag stannar kvar och går på spelningen. Hej, ni kan känna er lurade.
Hej, livet.

Are you afraid to die?

Jag har försökt tillräckligt länge nu.

Har varit ett tag sedan man skrev nu. Har bott borta i cirka sex månader och det känns inte rätt alls.
Det känns som att för varje dag som går när jag är borta så förlorar jag mer och mer av mitt liv som jag normalt lever.
De vill att jag ska leva i en fantasivärld, fokusera på allt jag har där och glömma det jag har hemma. Det som är hemma får mig att må dåligt? Jag tror inte det.
Det som får mig att må dåligt är att jag känner att jag förlorar greppet.
Förlorar greppet av det stabila jag lutar mig mot. De vill att jag ska slänga mig ut från ett stup och falla mot en säker död.

Jag vill hem, jag vill ha ett LIV, jag är reda att leva nu, kan ni lyssna på mig, jag vill, jag vill, jag vill så gärna leva nu. Jag vill inte känna mig som att jag bara befinner mig i ett förvaringsutrymme. Ett ställe där man får bo när ens föräldrar, BUP, SOC och ens vänner inte klarar av en längre. Då man blir en allt för stor börda för att kunna ingå i ens bekväma liv. Som ett ålderdomshem, fast jag varken har rynkor, är dement, är förlamad eller fylld med för många minnen som ingen vill lyssna på.

Innan jag flyttade var jag glad (?). Det mesta funkade, självskadorna var inget som direkt existerade längre, jag hade lärt mig att acceptera, andas och behålla vänner.
Allting var verkligen perfekt, sen kom bomben. "Du ska flytta till ett behandlingshem." Tack för den infon, ska jag lämna allt detta?
Det skulle jag och det gjorde jag.

Jag vill ha tillbaka detta halvår. Jag önskar ibland när jag vaknar att det är vinter igen. Att jag och Jonas sitter uppe hela nätterna på msn, att Christopher ringer mig och säger god natt och mitt té! Det var så fridfullt.

Vad har jag egentligen lärt mig? Att stiga upp 9, dricka kaffe och röka, städa, äta lunch, mer kaffe, plugga, stirra in i väggen, träna lite, sitta vid datorn och sedan en promenad. Jag har lärt mig att bli en robot.

De vill att jag ska tillbaka imorgon. Ska jag verkligen låta dem ta mig? Ska jag inte söka djupt inne i mig för att hitta den Vanessa som inte lät sig bli fångad? Som inte brydde sig var hon hamnade, så länge hon slapp undan kontroll. Jag funderar på det, känner redan att jag är påväg att hitta henne. Känner redan hur jag bara vill skrika åt dem att de ska lämna mig i fred, acceptera att jag är en fri individ och att det är så jag vill fortsätta vara och att jag inte tänker låta mig bli instängd igen.
"Du är här frivilligt." Förklä era lögner med vackrare ord snälla, det där är så genomskinligt.

De har fått över mamma på deras sida. Jävla manipulerande psykologjävlar!
"Det är bra för Vanessa att vara här." För att Vanessa någonsin ska bli frisk så behöver hon frihet. De gillar inte frihet. Normala människor är inte fria, eller jo när de är gamla, trötta och sårade 65-åringar som insåg att livet inte alls blev som de trodde att de skulle bli. De sitter där med sin pension och undrar när barnen ska hälsa på. Hur länge sedan var det nu? 3 år? Lever jag ens? Är detta ett liv?
Jag vill inte bli sådan.
Jag är ingen upprorisk tonåring, jag är inte så annorlunda som du kanske tror. Jag är exakt som alla andra, bara lite mer besatt av frihet.
"Säg till Vanessa att hon har två val, flyget hem imorgon kväll eller på fredag morgon." Säg till psokologfittan att jag har ett tredje val,
att springa tills mitt hjärta slutar slå för friheten.
Ni får mig inte den här gången.

Making friends with shadows on my wall

But I'm not crazy, I'm just a little unwell

Smådålig natt nu faktiskt. Klockan är fyra jag är trött men sömnen tänker inte infinna sig.

Vi bestämde oss för saknad.

Bara snart en vecka kvar tills jag lämnar Umeå och all trygghet. Jag ska styra upp mitt liv och bli en bra människa, eller i alla fall normalare. Fast inte normalare som i typ alla andra, utan kanske försöka få ett lite mer normalt humör. Sluta med all skit och bara leva.
Haha men vem lurar jag egentligen? 3 månader kan nog inte göra allt det för mig, men det är en början. Visst, jag mår bra för det mesta nu, men hur länge kommer det hålla i sig? 1 vecka till? 2 månader, ett halvår? Det vet jag ju inte!
Därför tackade jag ja till erbjudandet.
Jag vet att det kommer vara ett helvete till en början, hur ska jag klara mig utan personer som jag får prata ut med, få närhet av och skratta med? Visst jag kommer hitta sådana där också men är det samma sak? Jjälvklart inte. Jag har visserligen bara ytterst få som jag räknar som mina vänner nuförtiden men de är ändå VÄNNER.
Äsch det där har jag nötit sönder.
Hoppas dock på fina avskedsfester, fast jag tror ärligt talat att ingen kommer orka.
Aja, sakna mig lite iaf och jag kan alltid nås på telefon när jag väl är borta.

And the worms ate into his brain

Så här sitter man en onsdagkväll, en flaska gin, musik som för en i stämning, helt ensam och isolerad.
Underbart!
Jag börjar må bättre nu, men mitt humör svackar. Det är helt i obalans men jag har fler bra dagar än dåliga.
Saker gör ont men jag kan hantera dem lättare. Känner att jag börjar bli mer stabil och levande.
Som en fluga som vaknar till efter vintersömnen.
Testar sina vingar för att se om de är funktionella.
Flyger bara någon meter till en början. Börjar lita lite mer på sig själv.
Flyger lite längre. Lite längre varje gång.
Jag testar mina gränser, hur mycket klarar jag av nu?
Jag glömmer aldrig någon helt, det har jag inte gjort nu heller, men jag bryter inte ihop så fort ett minne ploppar upp i mitt huvud. Håller inte för mina ögon och känner ångesten.
Jag kan LEVA med detta.
Åh blue pail fever, hur klarar jag mig utan den låten?
Har slutat röka, det är inte gott längre. Nikotinplåster på armen.
Proteindrinken vid min sida, jag ska börja träna.
Jag ska bli nyttig på riktigt, då kan jag dricka utan ångest på veckorna.
Jag kan inte skriva längre, jag är för glad, för att kunna skriva måste jag vara påverkad, insiktsfull och ensam.
Det är jag nu så det går bra,
Åh kärlek var det va? Behöver jag något sådant nu?
"I dont need no arms around me, I dont need no drugs to calm me"
Nästan sant, men jag ser fram emot den dagen faktiskt. Den dagen är jag fri på riktigt.
Skola var det va?
Där har man inte varit på snart tre veckor, duktig? Nja inte så värst men jag lever och andas och fungerar bra.
Spöken. Jag är mottaglig för sådant, låter säkert som dumheter i dina öron, sådant existerar inte.
Jo de gör det.
Jag har bevis. Och jag vet inte om jag gillar det.
Sovit med lampan tänd i 2 dagar nu. Smärtsamt, känner mig som en fyra-åring som är rädd för monster under sängen.
Men jag lever.

Acceptans

Vet inte riktigt vad jag ska säga.
Bup har bankat vett i skallen på mig efter en timmes ihärdigt snack och tillslut slutade jag att förneka och tillslut. Acceptera sanningen.
Och nu sitter jag här, en fin kopp persikoté och värmeljus och känner lugnet.
Förövrigt så finns det mycket jag vill säga till dig men du verkar inte vara intresserad av att prata?
Varför förändrades du bara sådär helt plötsligt, jag vet att jag går för fort fram. Är det verkligen orsaken? Helt plötsligt kände jag rädsla från din sida?
Har du kanske insett hur hemsk jag är, eller nej inte hemsk, jag ska nte vara nedlåtande mot mig själv, men du kanske insåg hur ostabil jag är. Svår att tycka om.
Jag skulle få en chans men den flöt iväg.
Hur gick det till?
Jag kommer inte få några svar eller hur?
Eftersom jag inte kan säga det jag verkligen vill säga till dig så hoppas jag att du läser detta,
Jag vet att jag inte bara kommer att klarar av att hålla detta på en "vänskaplig nivå" och därför så måste jag nog.. Ja dra mig bort. Inte dissa. Dra mig bort.
Jag orkar inte med att du inte vet var jag står, hur det kan bli, och vad jag egentligen är för dig.
Jag vet att jag hursomhelst inte skulle kunna klara av ett långdistansförhållande i dagsläget.
Jag känner inte att jag vill vara ett andrahandsval för någon just nu, och visst är det vad jag är för dig? Ett andrahandsval. Någon att mysa med/prata med/finnas till för TILLS någon bättre kommer? Det vill jag inte vara.
Det äter upp mig innifrån att oroa mig för allt.
Att inte veta hur det står till mellan oss och att du knappt brydde dig om att jag nästan hade oroat ihjäl mig i helgen visade ju bara att ja, jag är nog inte ens en vän för dig.
Nu kommer lite tårar, me det får jag faktiskt leva med.
Den helgen vi hade tillsammans var ytterst fin. När jag tillslut fick somna i dina armar efter månader av längtan så kände jag mig lycklig.
När jag vaknade med dig var jag faktiskt lycklig.
När jag fick se in i dina ögon så förstog jag varför det hade varit värt att åka buss i tio timmar.
Jag skulle faktiskt kunna säga att ja, du är vacker.
Du gav mig de finaste kramarna jag någonsin har fått!
Men det kommer inte att bli något mer. Jag har förstått det nu.
Jag måste acceptera det, gå vidare och kanske hoppas att vi ses igen?
Det här är det första jobbiga beslutet jag har tagit i mitt liv.
Men jag mår bra? Detta är bra för mitt mående? Ja, det är det.
Hoppas att du hör av dig någon dag, hoppas att du kanske kan tycka om mig när jag mår bra men nu är det inte läge.
Jag har aldrig ljugit för dig och gör det inte nu heller.
Jag önskar att du läser detta.

One Slip

Jag känner mig som en ytterst dålig bloggare faktiskt.
Kanske kan det bero på att jag inte haft någon inspiration alls?
Hursomhelst så känns det som att jag måste skriva.
Varför ska det alltid bli såhär precis då jag har börjat lita på någon?
Alltså, kärlek är inte min grej, det måste jag erkänna, men någon gång så kulle det faktiskt vara skönt att vara kär och inte bara känna ett behov av närhet.
Jag misstolkar, du misstolkar och ja, jag vet inte vad jag ska ska säga?
Jag glider ifrån dig också. Du skräms av att jag är så krävande och jag skräms av att du visar så lite.
Kanske du bara känner lite men, när kan det bli mer? Och kan det ens bli mer?
Idag fick jag erfara att sanningen gör ont (som vanligt).
Varför kan man inte bara lita på sig själv och veta att man egentligen vet svaret?
Åh, jag måste sluta leva i en drömvärld!
Jag mår ändå inte ens bra nu, känns bara jobbigt att du var tvungen att träffa mig när jag är såhär.
Självdestruktiv, ostabil och alldeles för känslosam!
Jag ska börja om på nytt, bli hel igen, låta alla såren läka.
Försöka att bryta mina mönster och skapa nya, bättre mönster som inte skadar någon, inte ens mig själv.

Ah well. Våren är snart här.
Bort med snö och kyla och fram med värme och ljus!
Ska nog börja fota mer och njuta av livet i år.
Umgås mer och skaffa fler erfarenheter. Lyssna på ny musik och börja måla.
Så många mål men så lite ork.