Jag har försökt tillräckligt länge nu.
Har varit ett tag sedan man skrev nu. Har bott borta i cirka sex månader och det känns inte rätt alls.
Det känns som att för varje dag som går när jag är borta så förlorar jag mer och mer av mitt liv som jag normalt lever.
De vill att jag ska leva i en fantasivärld, fokusera på allt jag har där och glömma det jag har hemma. Det som är hemma får mig att må dåligt? Jag tror inte det.
Det som får mig att må dåligt är att jag känner att jag förlorar greppet.
Förlorar greppet av det stabila jag lutar mig mot. De vill att jag ska slänga mig ut från ett stup och falla mot en säker död.
Jag vill hem, jag vill ha ett LIV, jag är reda att leva nu, kan ni lyssna på mig, jag vill, jag vill, jag vill så gärna leva nu. Jag vill inte känna mig som att jag bara befinner mig i ett förvaringsutrymme. Ett ställe där man får bo när ens föräldrar, BUP, SOC och ens vänner inte klarar av en längre. Då man blir en allt för stor börda för att kunna ingå i ens bekväma liv. Som ett ålderdomshem, fast jag varken har rynkor, är dement, är förlamad eller fylld med för många minnen som ingen vill lyssna på.
Innan jag flyttade var jag glad (?). Det mesta funkade, självskadorna var inget som direkt existerade längre, jag hade lärt mig att acceptera, andas och behålla vänner.
Allting var verkligen perfekt, sen kom bomben. "Du ska flytta till ett behandlingshem." Tack för den infon, ska jag lämna allt detta?
Det skulle jag och det gjorde jag.
Jag vill ha tillbaka detta halvår. Jag önskar ibland när jag vaknar att det är vinter igen. Att jag och Jonas sitter uppe hela nätterna på msn, att Christopher ringer mig och säger god natt och mitt té! Det var så fridfullt.
Vad har jag egentligen lärt mig? Att stiga upp 9, dricka kaffe och röka, städa, äta lunch, mer kaffe, plugga, stirra in i väggen, träna lite, sitta vid datorn och sedan en promenad. Jag har lärt mig att bli en robot.
De vill att jag ska tillbaka imorgon. Ska jag verkligen låta dem ta mig? Ska jag inte söka djupt inne i mig för att hitta den Vanessa som inte lät sig bli fångad? Som inte brydde sig var hon hamnade, så länge hon slapp undan kontroll. Jag funderar på det, känner redan att jag är påväg att hitta henne. Känner redan hur jag bara vill skrika åt dem att de ska lämna mig i fred, acceptera att jag är en fri individ och att det är så jag vill fortsätta vara och att jag inte tänker låta mig bli instängd igen.
"Du är här frivilligt." Förklä era lögner med vackrare ord snälla, det där är så genomskinligt.
De har fått över mamma på deras sida. Jävla manipulerande psykologjävlar!
"Det är bra för Vanessa att vara här." För att Vanessa någonsin ska bli frisk så behöver hon frihet. De gillar inte frihet. Normala människor är inte fria, eller jo när de är gamla, trötta och sårade 65-åringar som insåg att livet inte alls blev som de trodde att de skulle bli. De sitter där med sin pension och undrar när barnen ska hälsa på. Hur länge sedan var det nu? 3 år? Lever jag ens? Är detta ett liv?
Jag vill inte bli sådan.
Jag är ingen upprorisk tonåring, jag är inte så annorlunda som du kanske tror. Jag är exakt som alla andra, bara lite mer besatt av frihet.
"Säg till Vanessa att hon har två val, flyget hem imorgon kväll eller på fredag morgon." Säg till psokologfittan att jag har ett tredje val,
att springa tills mitt hjärta slutar slå för friheten.
Ni får mig inte den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar