Acceptans

Vet inte riktigt vad jag ska säga.
Bup har bankat vett i skallen på mig efter en timmes ihärdigt snack och tillslut slutade jag att förneka och tillslut. Acceptera sanningen.
Och nu sitter jag här, en fin kopp persikoté och värmeljus och känner lugnet.
Förövrigt så finns det mycket jag vill säga till dig men du verkar inte vara intresserad av att prata?
Varför förändrades du bara sådär helt plötsligt, jag vet att jag går för fort fram. Är det verkligen orsaken? Helt plötsligt kände jag rädsla från din sida?
Har du kanske insett hur hemsk jag är, eller nej inte hemsk, jag ska nte vara nedlåtande mot mig själv, men du kanske insåg hur ostabil jag är. Svår att tycka om.
Jag skulle få en chans men den flöt iväg.
Hur gick det till?
Jag kommer inte få några svar eller hur?
Eftersom jag inte kan säga det jag verkligen vill säga till dig så hoppas jag att du läser detta,
Jag vet att jag inte bara kommer att klarar av att hålla detta på en "vänskaplig nivå" och därför så måste jag nog.. Ja dra mig bort. Inte dissa. Dra mig bort.
Jag orkar inte med att du inte vet var jag står, hur det kan bli, och vad jag egentligen är för dig.
Jag vet att jag hursomhelst inte skulle kunna klara av ett långdistansförhållande i dagsläget.
Jag känner inte att jag vill vara ett andrahandsval för någon just nu, och visst är det vad jag är för dig? Ett andrahandsval. Någon att mysa med/prata med/finnas till för TILLS någon bättre kommer? Det vill jag inte vara.
Det äter upp mig innifrån att oroa mig för allt.
Att inte veta hur det står till mellan oss och att du knappt brydde dig om att jag nästan hade oroat ihjäl mig i helgen visade ju bara att ja, jag är nog inte ens en vän för dig.
Nu kommer lite tårar, me det får jag faktiskt leva med.
Den helgen vi hade tillsammans var ytterst fin. När jag tillslut fick somna i dina armar efter månader av längtan så kände jag mig lycklig.
När jag vaknade med dig var jag faktiskt lycklig.
När jag fick se in i dina ögon så förstog jag varför det hade varit värt att åka buss i tio timmar.
Jag skulle faktiskt kunna säga att ja, du är vacker.
Du gav mig de finaste kramarna jag någonsin har fått!
Men det kommer inte att bli något mer. Jag har förstått det nu.
Jag måste acceptera det, gå vidare och kanske hoppas att vi ses igen?
Det här är det första jobbiga beslutet jag har tagit i mitt liv.
Men jag mår bra? Detta är bra för mitt mående? Ja, det är det.
Hoppas att du hör av dig någon dag, hoppas att du kanske kan tycka om mig när jag mår bra men nu är det inte läge.
Jag har aldrig ljugit för dig och gör det inte nu heller.
Jag önskar att du läser detta.