Det gör ont. Självförakt.
Helvete, varför ska jag vara så otroligt äckligt svinig mot en utav de få som verkligen betyder något.
Har nog aldrig kännt såhär mycket självförakt någonsin.
Planer som kommer att få mig att må sämre får mig på bättre humör. Eller inte bättre humör, får mig att må bättre över mig själv.
Jag straffar ju mig själv i alla fall för min dumhet.
Det är väl det minsta jag kan göra.
Har jag tur så dämpar ataraxen känslorna ytterligare.
Gud, jag önskar att jag inte kunde känna.
Visst det finns fina känslor, men de skulle jag kunna leva utan.
Ja, om jag inte kände så skulle jag faktiskt kunna LEVA.
Detta är inte att leva, detta är att vänta på att dö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar