fredag 28 november 2008

Detta håller inte

Hejsan för mycket förändringar?
Känns som att alla bara försvinner, man hinner inte träffa någon innan den känner att nu är det nog, nu får det räcka, nytt liv here i come!
Funderar banne mig på att bara flytta bort, ifrån alla. Inte något illa menat, det känns bara som att jag måste hitta mig själv. Starta upp på nytt totalt, gå den hårda vägen.
En upprensning av vänner vore också en bra idé. Ta bort alla de där som gör det minsta ont, de som är det minsta komplicerade. Alla som är något som påverkar helt enkelt. Gosh, det skulle göra livet enkelt. Eller så flyttar jag bara till en öde ö och knarkar bort mitt minne.
Tillslut så tror jag att jag har bott där i hela mitt liv och att det är min verkligehet.
Är det verkligen den svåra vägen?
Eller är den svåra vägen att hålla mig kvar här, fortsätta kämpa och bara leva med att alla växer upp och börjar med något eget? Att det man har haft i sin ungdom bara varit som ett skal som man har vuxit i, men inte kan vara kvar i resten av sitt liv?
Känns rätt så dumt att känna såhär med tanke på hur mycket jag har gått igenom och kämpat för att få flytta hem igen. Kanske var det kampen som var hela grejen och inte själva hemflyttandet? Kampen var något jag har kunnat sysselsätta mig med, och att flytta hem har varit något jag har kunnat sträva mot och ha som framtid.
Låter rätt så negativt i mina öron men nästan läskigt logiskt.
Jag skriver mer och mer nu enbart för att jag har verkligen ingen att prata med. Ingen som direkt orkar lyssna längre.

Och förresten så har jag insett att det är jag som ger otroligt mycket men du som tar. Visst, du ger också, men på ett annat sätt. Det verkar vara stor skillnad på vad du tycker är okej att jag gör jämfört med det du gör. Det irriterar mig. Och sårar mig, töntigt nog.
Ett sådant irritationsmoment som jag oftast känner när jag befinner mig i en sådan situation som jag befinner mig just nu angående dig.
Varför ska jag ens tänka på det? Det gör ju knappast något bättre. Tyvärr så kan jag ju inte styra mina tankegångar och vad jag kommer fram till. Vet inte om jag kommer tänka som jag gör nu och om det ens kommer spela någon roll. Just nu spelar det roll.

Får ta och rycka mig i kragen lite nu känner jag, och gå och lägga mig.

Inga kommentarer: