söndag 21 september 2008

Den som tar mig hem igen är jag evigt tacksam

Jag har länge vetat hur sjukt det är att bo här men fan, det har jag kunnat förneka. Vet inte riktigt om jag klarar av det längre.
Känns som att jag bara har drömt att jag har varit hemma och som att jag har varit här i en jävla evighet. 7 månader snart, 7 månader av mitt liv, till vilken nytta? Det enda som håller mig kvar är skolan.
Kan inte ljuga för mig själv längre, det känns som att jag lever ett dubbelliv, ett i Umeå och ett här. Min hjärna klarar nog inte av den här förvirringen längre. Jag vill flytta hem nu, fast då kommer soc inte vilja hjälpa mig längre för att jag avbryter behandlingen.
De säger att jag är här frivilligt men jag vet att det är en jävla lögn. Flyttar jag hem får jag inga betyg, ingen praktikplats, inget stöd, jag faller tillbaka på ruta ett igen trots att jag verkligen har försökt.
Detta är helt emot vad jag står för. Detta är inte frihet, jag känner mig som en låda som måste förvaras och som ingen riktigt orkar ta hand om, det får bli vad det blir helt enkelt. Fast vad tjänar detta till? Spelar ingen roll hur mycket jag en skriver, kommer inte förändras ändå.
Lek med mitt liv bara, se mig inte som en individ utan som ett objekt som ni får 3200:- per dag för.
Som en jävla lyxhora fast utan samlaget.

1 kommentar:

iii sa...

hallååå skriv något :D