Nytt år

Ja nu har jag varit sådär.. inaktiv igen. Det har sina skäl, och de är många.

Efter att jag fick veta att mitt fitta till ex bara varit otrogen mot mig hela tiden så har jag förändrats, kommit till insikter och lärt känna mig själv bättre.
Detta har varit det svåraste jag gått igenom psykiskt för
1. Jag ger sällan min kärlek till någon
2. Jag gav honom mitt hjärta och själ.
3. Har otroligt svårt att lita på folk tillräckligt för att ens ha ett förhållande
Och ja, då blir det lite extrasvårt när man får reda på att det bara varit en lögn.
Då han bett mig gång på gång att kämpa för vårat förhållande, stanna kvar trots att han mådde dåligt och fick mig att må dåligt över att han inte kunde ge mig det jag behövde.
Mådde dåligt av att den jag älskade mådde dåligt, kände mig otillräcklig för jag itne kunde hjälpa honom. Han fick mig att nå botten helt enkelt.
De flesta av mina vänner vet storyn om mig och André. De vännerna har varit mitt stöd.
Det är så otroligt mer till detta än att han bara var otrogen, så otroligt mycket vidrigt.
Vet inte om det passar på internet.
Mitt senaste inlägg jag skrev här skrev jag dagen innan jag fick veta den äckliga sanningen.
Det var ett inlägg om honom och mig, från dag ett till den dagen. Jag förklarade min kärlek för honom med ord, och det har jag sällan kunnat göra. Dagen efter var jag riktigt nykär, riktigt beredd på att känna "det blir bra mellan oss nu, det blir bra då vi ses till nyår."
Ack, om jag ändå vetat vad som skulle inträffa senare den dagen.
Det inlägget tog jag bort.
Han blev alltid sur då jag nojjade över att han kunde ha en annan, han lovade att han älskade mig, att han inte hade någon annan. Det kanske låter lite som "ja men så kan ju alla säga" då inträffar ett nytt problem. Denna dude är typ hej lovar man något så är det så/håller man det. Han blev själv sur på mig då jag inte höll något jag lovade.
Jag lovade honom att aldrig göra slut med honom btw, det är rätt komiskt, men hey om han lovat en jävla skit han inte menat kan ju jag få göra det med?
Detta var inte första gången han var otrogen mot mig, men den första gången orkar jag inte ens ta.
Förstår bara inte varför det var så viktigt att ha mig kvar...
Han har fortfarande inte hört av sig.
Har man gjort såhär som han gjort mot mig hör man fan av sig.
Jo en gång hörde han av sig, men sa mest bara "klarar inte va att prata med dig nu, har ångest, sover inte och köpt droger för alla mina pengar".
Men hej, förväntar du dig medömkan från den tjej du förstört?
Därför valde jag att inte bli förstörd.

De flesta människor brukar ju vanligtvis supa till då man blivit singel.
Men jag är inte som de flesta.
Jag brukar istället dra till en annan stad, supa, ligga, knarka och skära mig.
Denna gång, gjorde jag inget av det, och det var fan det svåraste jag gjort någonsin.
Psykisk jävla tortyr, kunde inte käka på 6 dagar, och de första dagarna bröt jag ihop mest hela tiden. Men jag fortsatte ändå med mitt vanliga liv, för han skulle inte få förstöra mig mer.Gick på min praktik, gick på bio, umgicks med vänner, var på fest nykter osv.
Säger inte att detta var enkelt heller, för det var fan lika jävligt som det var att bara ligga hemma. Fanns inget jag kunde göra för att lindra det jag kände.
Hade terapi minst 1 gång per dag på telefon med min terapeut, flyttade hem till mamma, ringde vänner under hela dygnet om jag behövde prata osv.
Denna gång, istället för att lägga skulden på mig, så sket jag i skuld öht.
Började inse att fan, jag har bara varit med killar som fått mig att tro att jag är så mycket sämre än vad jag är.
Och jag har nu insett att jag är stark, självsäker, intelligent och vacker.
Det tog en vecka innan jag slutade bry mig om honom.
Fast då kom mardrömmarna. Vilket nog var bra, för jag har glömt vem han är nu, den enda André jag vet om är han som finns i mina mardrömmar, som sviker mig t.o.m då.
Det är nog rätt sunt ändå, för jag trivs bättre att tänka på honom så. Har raderat våra fina stunder ur mitt huvud. Han existerar knappt längre. Bara ärr som påminner mig om honom, för de är permanenta, sitter på min hud och påminner mig om att ja han existerar, han har sårat mig förr.
Under hela denna grej skar jag mig inte en enda gång och jag vet nu, att jag aldrig aldrig ALDRIG kommer skära mig igen i hela mitt liv.

Nu mår jag bättre än jag någonsin gjort. Med ett helt nytt självförtroende, massor av bra insikter och en framtid som jag ser fram emot. Det här året kommer att bli underbart och ja, jag börjar faktiskt älska mig själv.
Skriver detta snart 4 veckor efter skiten hände, i ett sovrum i Märsta. Har spenderat 6 dagar i Stockholm och haft så jävla kul och knappt skänkt gossen en tanke.
Du var ändå bara en mardröm.