fredag 29 augusti 2008

Nothing I have ever known - has made me feel this way

Det är höst nu, det känner man i temeraturen, man kan känns det i lugnorna. Sommaren är slut, tillbaka till vardagen, och lycka till alla medelålderskvinnor med höstdepressioner!
Så många minnen från detta väder. Bussar till Holmsund, bokläsning på träbänkar täckta med frostiga löv och röken från cigaretten som verkar skicka ut hemliga meddelanden till förbipasserande. Tänker såklart tillbaka på hösten 2006, då allt var nytt. Kärleken var död och redan spottad på, fingervantarna hade avklippta toppar, halsduken luktade rök/parfym/frihet. Skolan funkade inte, ensamheten var det bekvämaste jag visste och jag var stolt. Stolt över att vara fri och kunna njuta av kylan, luften och färgerna!
Känns äckligt verkligt och nostalgisk när jag är ute och går i höstmörkret. Vissa minnen får gärna blekna men de flesta gör aldrig det. Ibland vet jag inte ens vilket år eller årstid det är.
Humöret har för första gången den här veckan börjat skifta. Det är inte stabilt längre, får jag snälla skylla på hösten? Vet exakt vad jag gjorde för två år sedan idag, och så kommer det förbli ett par veckor/månader. Då kommer minnen från både 2006 och 2007 utspela sig framför mina ögon med jämna mellanrum.

Jag kan fortfarande inte sova. Igår natt var jag faktiskt helt utmattad i både kropp och själ, men ja, orkar inte gå in på vad som brukar hände precis innan jag somnar. De som vet, de vet och de som inte vet, ja, ni ska då förmodligen inte veta.
Trodde att det hade slutat men det har börjat igen och är starkare än vanligt.
Somnade tillslut vid 6-tiden. Stabilt. Försov mig till 11:45 då jag var helt nyvaken och tydligen skulle ha terapi. Det var jag inte riktigt beredd på så jag avslutade samtalet eftersom jag knappt kunde hålla mig vaken och huvudvärken nästan var helt olidlig. Dagen fortsatte på stan där jag köpte en riktigt snygg tröja och la undan en söt liten klänning.

Ska kanske träffa Jonas i Kramfors nästa helg! Helt oväntat men jag är väldigt glad över att jag ska få träffa honom igen. Kommer nog bli en lika trevlig fest som sist. Fast jag vet inte vad jag ska ha på mig alls faktiskt... Så mycket att tänka på.

Färg: Vilket humör har jag just i denna period och vad vill jag visa för humör på utsidan?
Form: Har jag tränat tillräckligt eller kommer jag kanske gå upp i vikt nu och inte kunna ha något tight på mig?
Funktion: Kommer vi vara inomhus eller utomhus eller vara inomhus men behöva röra oss utomhus någon gång under kvällen?
Skor: Kommer det vara regnigt ute, ska vi gå mycket, eller kommer jag inte ha på mig skorna nästan alls om vi ska vara inomhus?
Hår: Kommer det att blåsa i motvind eller medvind om vi ska vara ute och gå?
Accesoarer: Finns det någon risk att jag blir för full och tappar bort halsband + örhängen när jag ska ut på äventyr?

Ja, du ser ju! En hel jävla vetenskap och en jävla massa planering. Får väl ringa SMHI innan vi ska utomhus, ha med mig en extra outfit + örhängen + skor + hårspray för att vara på den säkra sidan!

torsdag 28 augusti 2008

You make me hard

De bra sakerna ramlar framför mig denna period!
Fick riktigt oväntade pengar idag, trodde att jag skulle behöva vara helt utfattig i september men nu visar det sig att, ja, jag överlever nog!
Är för glad för att kunna somna men det kan jag också överleva! Jag förstår verkligen inte hur normala människor kan vara så pigga när gädjen sitter i såhär. De är kanske något man måste vänja sig vid, vad vet jag egentligen, är inte van att må såhär. Jag är fylld med kretivitet och ork samt framtidstro! Hoppas att det håller i sig ett bara. Det där hoppet...

Ett kungadöme bröts ner idag, slavarna sa emot och använde sina gemensamma krafter i ord som fick kungen att falla. Han är nu borta över helgen och återkommer på måndag.

Det finns bara en som skulle kunna ta ner mig från denna känsla och det skrämmer mig.

tisdag 26 augusti 2008

Mina älskade hamstrar

Börjar nästan inse att jag har två hamstrar i magen.
Hade otroligt ont igår och insåg att det enda logiska var att jag faktiskt har hamstrar i magen.
Och de äter överflödet av maten som jag inte behöver.
Varför inte bara hjärntvätta världens anorektiker att de har hamstrar i magen?
Önskar nästan att jag hade ätstörningar för att se om det verkligen skulle funka.
Och hur skulle hjärntvättningen gå till? "Tänk dig att du ligger på en äng, du känner hur vinden sakta smeker din hud, doften av gräset har aldrig doftat så mycket och dina hamstrar ligger och sover fridfullt i din mage."
Eller kanske bara sätta på dem ett par hörlurar och spela låten "Hamstrarna i din mage" på repeat i ett par dagar?
Jag har förresten tappat en bit av en tand idag. Jag misstänker att det är hamstrarna som har tagit den. Vet inte vad de har för planer, men för tillfället så litar jag på dem.

Gårdagen gick bra, visst jag blev mer och mer bakis ju längre dagen gick men det kunde jag leva med. Har övertalat fader att köpa kameran till mig nu. Lovely!
Vi pratade lite om brorsan, hoppas att han tar sig i kragen och hälsar på snart.
Fastän vi inte har en relation till varandra så vill jag ändå lära känna honom.
Och min och pappas relation börjar bli bättre nu, det känns otroligt bra med tanke på att jag och pappa aldrig har stått så nära varandra.

Får veta på måndag när jag flyttar hem, oktober eller december, det är frågan.
Just nu är jag postitv till att försöka göra det bästa av tiden jag har kvar här.

Note to self: Drick inte kaffe innan terapin.

Förstår verkligen inte hur det kan komma sig att alla här skrattar åt mina skämt. Jag vet inte riktigt om jag brukar skämta hemma, är egentligen inte min grej eftersom jag är rädd för att göra bort mig, men här funkar det banne mig! Crazy.
Ah, träffade sexologen som har varit barnledig härifrån i 2 år nu, var lite småkul.

Yeye, whatevah, just nu mår jag bäst, vilket gör att jag inte kan skriva något intressant.

måndag 25 augusti 2008

Too long trying to resist it

Idag.. Har jag inte ens orkat klä på mig.
Har enbart legat och kollat på heroes idag. Har inte haft energi till varken mer eller mindre.
Imorgon blir det back 2 rehab, vilket inte uppskattas.
Kväver den insikten med ölen som stod i kylskåpet, hej kära vänner säger jag bara!
Inga peningar på mobilen heller, så många jag ville säga adjö till!
Ja, ensamheten satt som en klump i halsen och försökte påminna mig om det jag missade, men den kvävde jag tillsist. Så tragiskt att jag måste supa mig full för att inte bryta ihop av tanken att jag ska tillbaka till behandlingshemmet imorgon.
Tack Muse för att ni gör mig glad och förälskad i allt och ingenting.
Tack Mew för att ni får téet att smaka extra gott.
Tack Coldplay för att ni bevisade att t.o.m jag kunde älska Viva La Vida och känna mig ung foe real!
Jag känner mig så mainstream just nu, fast ja, jag är i en sådan period just nu.
"have a happy period - always!" Btw vem fan är glad när man har mens?! Ingen.
period

Aja, ska jag kanske sammanfatta min tid i Umeå nu?
Fylla, närhet, vänskap och vaffan, underbart har det varit här! Har inte mått såhär bra på länge, lika bra att säga det!
De flesta är helt jävla underbara! Vissa är kanske lite mer underbara på sina sätt, fastän det är fel att tänka så så kan jag inte riktigt rå för det. Ska inte göra det allt för självklart nu.
Borde jag verkligen skriva ett inlägg när jag är påverkad? Ångestfaktorn kommer väl ligga på max imorgon då jag inser "Skrev jag verkligen sådär?!"
Känns som att jag förlorar mer och mer av mitt liv varenda gång jag är borta, men det känns som att jag lär mig mer och mer när jag är här.
Snart är jag fri, och då ska det bli ändring, allt dåligt ska bort, allt bra ska bestå och föröka sig som emosarna gör för varje halvår ungefär! (är den klädstilen/musikstilen/ursäkt till att vara överviktig ett virus förresten? känns som att de bara blir fler och fler....)
Note to self: skriv inte om subkulturer när du är påverkad
Btw så har jag fått ett par nya bekantskaper nu när jag har varit hemma och jag älskar det.
Kyss mig långsamt kyss mig totalt.

Ett svårt beslut har jag framför mig och jag vet inte riktigt om jag vill ta ta det beslutet.
Hejdå alla pojkar? Alltså, skulle det verkligen vara bättre för mig, vad tycker ni?
Och det funkar inte att kalla mig för hora, för snälla någon, hade jag inte haft loads of cash då?

Kisses and bye, ska nog ge min version av den här kvällen i nyktert tillstånd också, just for you!

fredag 22 augusti 2008

It was too much, too much for me to handle

Regnet har fallit nästan varje dag som jag har varit hemma nu.
Är det för att jag inte ska promenera var natt och aldrig riktigt veta var jag hamnar?
Inatt är jag hemma iaf, woven hand, en kanna vatten och ovissheten.
Vill så gärna bekanta mig med nattens dofter och känslor men ja, regnet tar bort den lusten.

Paranoian, försöker slå undan den men det är svårt. Det är inte som jag tror eller?
Det är bara ord.
Ord är så enkla att få fram, men det kändes som att det var svåra ord, eller var det bara ett enkelt svar som var priset för den stunden?
I dont know, bryr jag mig ens? Ja det gör jag men jag låter inte paranoian ta över och bestämma hur det är. Låter sanningen komma fram till slut. Och om det är som jag tror, hur mycket kommer jag bry mig?

Dagens tabbe av hemmet: De ska låta MIG boka om flygbiljetten tills på måndag. Hej, det finns inga platser kvar på något plan på måndag.
Hej, jag stannar kvar och går på spelningen. Hej, ni kan känna er lurade.
Hej, livet.

torsdag 21 augusti 2008

Are you afraid to die?

Jag har försökt tillräckligt länge nu.

Har varit ett tag sedan man skrev nu. Har bott borta i cirka sex månader och det känns inte rätt alls.
Det känns som att för varje dag som går när jag är borta så förlorar jag mer och mer av mitt liv som jag normalt lever.
De vill att jag ska leva i en fantasivärld, fokusera på allt jag har där och glömma det jag har hemma. Det som är hemma får mig att må dåligt? Jag tror inte det.
Det som får mig att må dåligt är att jag känner att jag förlorar greppet.
Förlorar greppet av det stabila jag lutar mig mot. De vill att jag ska slänga mig ut från ett stup och falla mot en säker död.

Jag vill hem, jag vill ha ett LIV, jag är reda att leva nu, kan ni lyssna på mig, jag vill, jag vill, jag vill så gärna leva nu. Jag vill inte känna mig som att jag bara befinner mig i ett förvaringsutrymme. Ett ställe där man får bo när ens föräldrar, BUP, SOC och ens vänner inte klarar av en längre. Då man blir en allt för stor börda för att kunna ingå i ens bekväma liv. Som ett ålderdomshem, fast jag varken har rynkor, är dement, är förlamad eller fylld med för många minnen som ingen vill lyssna på.

Innan jag flyttade var jag glad (?). Det mesta funkade, självskadorna var inget som direkt existerade längre, jag hade lärt mig att acceptera, andas och behålla vänner.
Allting var verkligen perfekt, sen kom bomben. "Du ska flytta till ett behandlingshem." Tack för den infon, ska jag lämna allt detta?
Det skulle jag och det gjorde jag.

Jag vill ha tillbaka detta halvår. Jag önskar ibland när jag vaknar att det är vinter igen. Att jag och Jonas sitter uppe hela nätterna på msn, att Christopher ringer mig och säger god natt och mitt té! Det var så fridfullt.

Vad har jag egentligen lärt mig? Att stiga upp 9, dricka kaffe och röka, städa, äta lunch, mer kaffe, plugga, stirra in i väggen, träna lite, sitta vid datorn och sedan en promenad. Jag har lärt mig att bli en robot.

De vill att jag ska tillbaka imorgon. Ska jag verkligen låta dem ta mig? Ska jag inte söka djupt inne i mig för att hitta den Vanessa som inte lät sig bli fångad? Som inte brydde sig var hon hamnade, så länge hon slapp undan kontroll. Jag funderar på det, känner redan att jag är påväg att hitta henne. Känner redan hur jag bara vill skrika åt dem att de ska lämna mig i fred, acceptera att jag är en fri individ och att det är så jag vill fortsätta vara och att jag inte tänker låta mig bli instängd igen.
"Du är här frivilligt." Förklä era lögner med vackrare ord snälla, det där är så genomskinligt.

De har fått över mamma på deras sida. Jävla manipulerande psykologjävlar!
"Det är bra för Vanessa att vara här." För att Vanessa någonsin ska bli frisk så behöver hon frihet. De gillar inte frihet. Normala människor är inte fria, eller jo när de är gamla, trötta och sårade 65-åringar som insåg att livet inte alls blev som de trodde att de skulle bli. De sitter där med sin pension och undrar när barnen ska hälsa på. Hur länge sedan var det nu? 3 år? Lever jag ens? Är detta ett liv?
Jag vill inte bli sådan.
Jag är ingen upprorisk tonåring, jag är inte så annorlunda som du kanske tror. Jag är exakt som alla andra, bara lite mer besatt av frihet.
"Säg till Vanessa att hon har två val, flyget hem imorgon kväll eller på fredag morgon." Säg till psokologfittan att jag har ett tredje val,
att springa tills mitt hjärta slutar slå för friheten.
Ni får mig inte den här gången.