måndag 24 januari 2011

Får akta mig nu

Kämpar emot impulser för jag vet att det kommer bara göra allt värre. Kommer att trivas med det till en början, den där illusionen av den plågade konstnären jag försvann i flera gånger i min tidigare ungdom. Då allt var poetiskt, tragik var något positivt som gav livet mer spänning. Det var rätt vackert när jag tänker efter, det där destruktiva levernet. Och det var därför jag gång på gång föll tillbaka i det. Har mått bra i princip ett år nu, men det är ju inte så mycket mer än så, man mår bra och är nöjd. Var finns spänningen och poesin? Kan inte skriva när jag mår bra, för som sagt, man mår ju bara bra, det är inte mer än så. Vilka mästerverk kan man få ut av det?
Då jag läser i mitt skrivblock, 38427389462389 ord från 2008-2009. Bara en halv sida skriven 2010, då allt ter sig att sluta lyckligt? Ska jag verkligen nöja mig med det? Att få ett happily ever after vid den ringa åldern av 19? Och jag hatar mig själv lite för att jag tänker såhär, känns elakt mot Alex och alla de som glatts sig åt att ja, det slutade lyckligt för henne tillslut. Jag vill inte att det ska vara slut än. Jag vill så mycket mer, men hur mycket har man att sträva emot då man är nöjd? Var finns drivkraften? Och varför kan jag inte glömma?
Har ändå bevisat för mig själv att jag kan må bra, ha ett fungerande vardagsliv och ett sunt förhållande. Var inte det något jag knappt ens vågade drömma om?
Den där eviga strävan mot att ha det man inte kan få. Ett jävla hamsterhjul.

1 kommentar:

Anonym sa...

Kommer det bli några mer filmer? Vi är många fans som väntar!

Mvh
JH