fredag 28 november 2008

Detta håller inte

Hejsan för mycket förändringar?
Känns som att alla bara försvinner, man hinner inte träffa någon innan den känner att nu är det nog, nu får det räcka, nytt liv here i come!
Funderar banne mig på att bara flytta bort, ifrån alla. Inte något illa menat, det känns bara som att jag måste hitta mig själv. Starta upp på nytt totalt, gå den hårda vägen.
En upprensning av vänner vore också en bra idé. Ta bort alla de där som gör det minsta ont, de som är det minsta komplicerade. Alla som är något som påverkar helt enkelt. Gosh, det skulle göra livet enkelt. Eller så flyttar jag bara till en öde ö och knarkar bort mitt minne.
Tillslut så tror jag att jag har bott där i hela mitt liv och att det är min verkligehet.
Är det verkligen den svåra vägen?
Eller är den svåra vägen att hålla mig kvar här, fortsätta kämpa och bara leva med att alla växer upp och börjar med något eget? Att det man har haft i sin ungdom bara varit som ett skal som man har vuxit i, men inte kan vara kvar i resten av sitt liv?
Känns rätt så dumt att känna såhär med tanke på hur mycket jag har gått igenom och kämpat för att få flytta hem igen. Kanske var det kampen som var hela grejen och inte själva hemflyttandet? Kampen var något jag har kunnat sysselsätta mig med, och att flytta hem har varit något jag har kunnat sträva mot och ha som framtid.
Låter rätt så negativt i mina öron men nästan läskigt logiskt.
Jag skriver mer och mer nu enbart för att jag har verkligen ingen att prata med. Ingen som direkt orkar lyssna längre.

Och förresten så har jag insett att det är jag som ger otroligt mycket men du som tar. Visst, du ger också, men på ett annat sätt. Det verkar vara stor skillnad på vad du tycker är okej att jag gör jämfört med det du gör. Det irriterar mig. Och sårar mig, töntigt nog.
Ett sådant irritationsmoment som jag oftast känner när jag befinner mig i en sådan situation som jag befinner mig just nu angående dig.
Varför ska jag ens tänka på det? Det gör ju knappast något bättre. Tyvärr så kan jag ju inte styra mina tankegångar och vad jag kommer fram till. Vet inte om jag kommer tänka som jag gör nu och om det ens kommer spela någon roll. Just nu spelar det roll.

Får ta och rycka mig i kragen lite nu känner jag, och gå och lägga mig.

torsdag 27 november 2008

Idioti

Jag gör det igen. Upprepar samma misstag. Och det känns som att någon skrattar åt mig inombords. Skrattar åt mina försök till förändring.
"Trodde du verkligen att det skulle funka den här gången för att du försökte med något nytt? Du kan förändra dina handlingar men inte den du är."
Och det är den jag är jag vill förändra.
Och hur fan ska det gå till?
Jävla idioti och försök. Detta funkar inte i längden.
Jag trodde att allt skulle bli annorlunda nu, men nu efter ett tag så visar det sig att allt är påväg att bara bli en upprepning av mina patetiska försök till att börja fungera som en någorlunda normal människa med någorlunda normala sociala förhållanden, någotlunda normala rutiner osv.
Detta år har varit totalt bortkastat. All tid på hemmet spelar ingen roll, har inte lärt mig ett piss, har bara förlorat chanser till tillfällig lycka med medföljande lögner och naivitet.
Jag skäms.
Ja jag vet att jag är negativ, men jag försöker bara att acceptera sanningen.
Och som vanligt är den skonsingslös.

måndag 24 november 2008

890

Hemma tillslut, och jag börjar minnas varför jag vill flytta hemifrån så fort jag flyttar tillbaka till Umeå igen.
Hemskheter. Behöver min frihet och ensamhet, och det får jag inte här. Bara på nätterna.
Förmodligen därför jag är vaken hela nätterna, lyssnar på musik som lockar fram mina självskadeimpulser och får mig att längta efter alkohol och diversa kemiska blandningar.
Fucked up. Jag kan inte säga att jag inte gillar det.
Trivs med att vara en plågad, sömnlös konstnär som hela tiden ligger på gränsen till galenskap.
Lever för det mesta i min egna värld, släpper ändå in ett fåtal, men det är sällan de förstår mina visioner och tankar och ser mig som jag själv ser mig.
I min värld härskar jag och alla andra jag delar kropp med. För det mesta härskar jag ensam, det är skönast då. Inbördeskrig och maktkamper utbryter lite då och då.
Har haft en skön helg som har spenderats med Victor ännu högre upp i Norrland än vanligt.
Har varit en befrielse, en utav de få semestrar jag får varje år. Fick ta en semester från mig själv, med honom så behöver jag inte atarax.
Han är som atarax.
Känns som att hela kroppen håller på att sprica av kreativitet. Bilder skapas i mitt huvud, måste försöka återskapa dem, med det är attans svårt att fota ensam, och de bilder jag ser framför mig är bilder jag måste ta själv.
Citat som skapas i mitt huvud, måste illustrera dem. I behov av atarax eller vad är det jag behöver egentligen?
Hjärnan har fortfarande inte riktigt repat sig från förra veckan, galenskapen och besattheten ligger fortfarande och lurar.
Jag får ta ett bad nu så löser det sig säkert.

Märk även att jag använder min blogg för att gnälla om saker folk redan vet om men som jag känner att jag måste ta itu med på ett enkelt sätt.

tisdag 18 november 2008

Galenskap

Tack personalfittor, detta hade kunnat förhindrats men såklart så gillar ni att leka med liv.
Visst jag är inte död, men ffs, som att det inte var nog jobbigt att vara två i en kropp, nu får jag dessutom en till?
Vad i helvete ska detta vara bra för?
Har bara kunnat sova i fyra timmar för att jag försöker förneka min galenskap.
Försöker förneka att det gör så förbannat ont, förneka att jag har gått upp i vikt, ja allt förnekar jag, sen kan jag itne mer och sanningen slängs emot mig som en orkanvind.
Det gör ont så ont. Jag känner mig lam som skriver ner detta nu men vaffan, kan det bli så mycket värre än såhär?
Igår var en utav de värsta dagarna i mitt liv, och jag har nog aldrig blivit så respektlöst behandlad som då.
Började dagen med en panikångestattack och fick ett tack för att jag tog mig upp, helt rödgråten och förstörd. För det är ju inte mitt psyke som spelar roll, utan att jag ska komma till mötena.
Spelar inget roll i vilket skick jag befinner i mig då.
Jag behöver någon som tror på mig just nu, någon som kan tro på att jag kan bli mig själv igen.
Den personen jag var bara för ett par dagar sedan. Den hjälpen jag behöver kan jag inte få här.
De pratar om att lägga in mig, för att jag är sjuk och en fara för mig själv.
Och jag är faktiskt rädd för mig själv, eller en utav de som finns i mig.
Missförstå mig inte, jag vet mycket väl att det inte bor en massa folk i mig men det känns faktiskt så.
Ring mig eller inte, spelar ingen roll, tror ändå inte att jag orkar svara.
Vad skulle det tjäna något till?
I slutändan så är det bara ord, det är ingen som verkligen bryr sig.

söndag 16 november 2008

Nu

Känner att jag har ett satans behov av att skriva av mig, men jag kan nog bara sammanfatta allt med att det gör ont.
Kanske är det bara kemisk oblans i min hjärna som skapar detta men det vet jag inte.
Fel.
Och rätt.
Gosh, det är för mycket just nu. Finns en del saker som skänker mig ett leende, men jag börjar tro att jag bara ler för att inte låtsas om sanningen. Ska jag lyssna på ena sidan eller den andra, och vilken av dem är den friska sidan?
Skall jag bygga upp mitt försvar igen eller låta det vara såhär? Låta mig vara sårbar och kunna känna saker som jag ovanligtvis känner? Jag är livrädd, historien kommer bara att upprepa sig igen och ja, vad är det jag vill och vad är det jag håller på med?
Så mycket förvirring och för lite närhet, medicin och samtal.
Den vackraste av musik.
Är allt detta bara en lögn som jag lever i?
Vem försöker jag lura, snart kommer jag hem och då blir allt som vanligt igen.
Går inte ens att lura mig själv, visst jag borde tänka POSITIVT men fuck that.
Klarar jag inte av för tillfället, jag behöver något att leva för och det ska vara mig själv, men är jag verkligen något jag vill leva för just nu?
Gud vad känslosam och idiotisk jag känner mig just nu, ber om ursäkt, men jag behöver verkligen få skriva av mig.
Frågor? Har jag några just nu? Jag tror faktiskt inte det, försöker låta bli att finna svaren inuti mig, för de är alltid manipulerade av något som jag inte trivs med, den där paranoian samt det sjuka. Det som vill att jag ska må dåligt.

Ska jag ta upp något bra då? Ja jag flyttar hem i slutet av januari, idag snöade det och jag får en sådan underbar mysig julkänsla!
Denna jul ska bli bättre än någonsin!
Bakning, umgänge, te, julklappar, mys och ja, sen kommer det säkert en massa andra överasskningar!
Är snart klar med skolan och är mer kreativ än jag har varit på länge.
Är glad över att jag har Victor som alltid kan göra mig glad, och är glad för att Marina kan vara med Robin ofta.
Och ja, på fredag kommer jag hem, eller inte direkt hem, ska nog till Victor om jag inte förstör allt som jag tenderar att göra.

Detta kanske visar upp mina två sidor jag måste leva med varje dag? Ska försöka att fokusera på min positiva sida, fast å andra sidan säger något mig att den sidan bara är en lögn och jag vill inte leva i en lögn men jag behöver en semester.
En semester från att bara finnas i en spiral. Sen så kommer den ena sidan slå tillbaka hårt och jag hoppas att jag kan klara av den smällen.
Lycka, kom hit nu.