Ännu ett inlägg

Ännu ett inlägg då jag är påverkad.
Igår natt satt jag på ett golv och försökte förklara att mina sista hjärnceller (kom nu ihåg att jag först skrev hjärnsäller, så jag har nog rätt) nu hade blivit avlivade och att det var därför jag satt och pratade om så mycket onödigt.
Försökte förklara att om man umgicks med mig fanns det två saker man kunde känna, antingen att man trivdes med mig eller att man var otroligt less på mig. En fin linje det där, mellan kärlek och hat. Galenskap och geni. Nykter och full.
Blev inte ens förvånad imorse när jag vaknade med huvudvärk, visste direkt var jag hade hamnat!
En känsla mellan förvåning och lugn. Det är något speciellt det där, när man har vant sig vid att vakna upp bakis med någon, det känns bara tryggt, inte mer än så, sen kommer minnena från gårdagen och då fattar man ännu mindre varför man hamnade där man hamnade tillslut. Det var fint att du tog emot mig iaf. Att synda till "Sagan om de två tornen" var allt en upplevelse.

Inatt får jag använda vinet som sömnmedel, vill verkligen kunna somna i min egna säng, vakna upp ensam och försöka intala mig att jag kan sova ensam när jag väl är hemma också. Att det inte alls är dåligt av mig och att jag kan ju alltid sova med någon nere i Stockholm också. Det är en lögn. Jag vet inte vad det är med mig och att vilja sova med någon. Alltså, det handlar inte om närhet eller sällskap, det handlar bara om att det är lyxigt. Sova ensam är vardagligt, det gör man ju för det mesta, men när man sover med någon är det som att lyxa till vardagen lite. Som att röka ett paket Malboro istället för Corner. Att dricka sprit istället för öl osv. Du förstår vad jag menar? Inget mer än så. Jag försöker sluta med att dramatisera allt. Vinet luktar fotsvett.
Natten börjar lida mot sitt slut, Vanessa borde sova.
Och förresten så vet jag att det finns folk som läser min blogg, så kommentera ibland så blir jag glad.