And the worms ate into his brain

Så här sitter man en onsdagkväll, en flaska gin, musik som för en i stämning, helt ensam och isolerad.
Underbart!
Jag börjar må bättre nu, men mitt humör svackar. Det är helt i obalans men jag har fler bra dagar än dåliga.
Saker gör ont men jag kan hantera dem lättare. Känner att jag börjar bli mer stabil och levande.
Som en fluga som vaknar till efter vintersömnen.
Testar sina vingar för att se om de är funktionella.
Flyger bara någon meter till en början. Börjar lita lite mer på sig själv.
Flyger lite längre. Lite längre varje gång.
Jag testar mina gränser, hur mycket klarar jag av nu?
Jag glömmer aldrig någon helt, det har jag inte gjort nu heller, men jag bryter inte ihop så fort ett minne ploppar upp i mitt huvud. Håller inte för mina ögon och känner ångesten.
Jag kan LEVA med detta.
Åh blue pail fever, hur klarar jag mig utan den låten?
Har slutat röka, det är inte gott längre. Nikotinplåster på armen.
Proteindrinken vid min sida, jag ska börja träna.
Jag ska bli nyttig på riktigt, då kan jag dricka utan ångest på veckorna.
Jag kan inte skriva längre, jag är för glad, för att kunna skriva måste jag vara påverkad, insiktsfull och ensam.
Det är jag nu så det går bra,
Åh kärlek var det va? Behöver jag något sådant nu?
"I dont need no arms around me, I dont need no drugs to calm me"
Nästan sant, men jag ser fram emot den dagen faktiskt. Den dagen är jag fri på riktigt.
Skola var det va?
Där har man inte varit på snart tre veckor, duktig? Nja inte så värst men jag lever och andas och fungerar bra.
Spöken. Jag är mottaglig för sådant, låter säkert som dumheter i dina öron, sådant existerar inte.
Jo de gör det.
Jag har bevis. Och jag vet inte om jag gillar det.
Sovit med lampan tänd i 2 dagar nu. Smärtsamt, känner mig som en fyra-åring som är rädd för monster under sängen.
Men jag lever.