Jag fryser men det är trevligt ändå. Mina knän är lila och mina fingrar är blå. Mitt huvud dunkar i takt med mina tankar och en ny förkylning är påväg. Jag känner ändå hopp inför hösten. Det känns som att jag skulle kunna börja om med allt.
Det känns som att allt kanske kan bli lite bättre. Att jag kan ändra min dygnsrytm kan bli svårt, men jag ska klara det.
Det handlar ju trots allt om min framtid och det här är min sista chans.
En sak vet jag i alla fall säkert. Skolkar jag en dag, så kommer jag att skolka fler.
Så jag måste verkligen hålla mig i skinnet.
Skulle vara skönt om jag klarade av det.
Ah well, har umgåtts med Leo och Björn väldigt många timmar nu och det har faktiskt varit trevligt. Trodde att det skulle bli jobbig stämning med tanke på att de två känner varandra så bra. Men vi satt mest och pulserade.
Förresten så har jag fortfarande dåligt samvete för André. Jag brukar aldrig ha dåligt samvete. Vad händer med mig? Håller jag på att bli mänsklig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar