Helvete satan!

Och det är först nu jag vågar lyssna på bring me the horizon igen, för det kommer aldrig att vara lika bra som det var när jag såg dem live. Alltså. Helvete. Kan som inte med ord förklara storheten eller hur bra jag mådde då. Stod jävligt långt fram, det var varmt och jag kunde knappt andas. Ibland skymtade jag Olivers ansikte om jag stod på tå och om jag lyckades finna en lucka mellan alla huvuden som var framför mig. Då rodnade jag nog som en liten tjej. Rös när de spelade chelsea smile för helvete, det är en av mina favoritlåtar och alla skrek verkligen ut texten. Det var magiskt. Visst, det var lite freaky under alligator blood då alla skrek "Put a gun to my head head head", liksom var det det vi alla ville eller va? Och ja, jag drog av mig linnet. Det var för varmt. Då började alla hata mig för hud är ju så jävla äckligt! Sen så crowdsurfade jag även! Folk skulle upp på scen och det var därför jag stod längst fram, eller i alla fall en av anledningarna till det. Folk börjar röra sig framåt och jag inser ju att det fan inte kommer att gå. Då petar snubben som står bakom mig på mig och frågar om jag vill upp. En lätt lyrisk Vanessa svarar då ja och en sekund senare glider jag över folk och rumpar folk i ansiktet (det tyckte jag däremot var lite jobbigt eh). Såg bara två andra som surfade. Dåliga odds för att klara sig. Scenen kommer närmare och när jag är längst fram nästan och borde försöka komma på ett sätt att skutta fram över räcket till scenen så ser jag vaktjäveln. Han tar bara tag i mitt ben och i mitt huvud låter det "KLOINK!" Så då hamnar jag på golvet, med en arg vakt. Han leder mig därifrån och i efterhand så borde jag ju fan bara sprungit tillbaka in i vimlet och gjort ett nytt försök så kanske vakten hade fattat att hey, den här bruden är awesome, hon förtjänar detta! Gick till Alex istället, var helt uttorkad och full, lite besviken och uppspelt på samma gång. Vi går och dricker vatten sen får jag nog, vi går ut till bilen och jag spyr lite haha. Så går det om man inte käkar, dricker öl och står längst fram på bmth!
Spelningen ägde iaf, jag och Alex hånglade som fan till Architects och jag fick träffa Alex jobbarkompis Stefan som bara sprang fram till Alex helt random och försökte lyfta upp honom, men Alex lyfte upp Stefan istället. För Alex är stark! Sen hamnade vi på en mysig efterfest hemma hos Tobi, jag låg på en stor kudde på golvet och drack öl ur en slev, sen tog alla av sig byxorna för det är fetare att festa utan byxor.

Ps, sångaren i Adept sa att Alex luktade kiss, beefen fortsätter :D

Får akta mig nu

Kämpar emot impulser för jag vet att det kommer bara göra allt värre. Kommer att trivas med det till en början, den där illusionen av den plågade konstnären jag försvann i flera gånger i min tidigare ungdom. Då allt var poetiskt, tragik var något positivt som gav livet mer spänning. Det var rätt vackert när jag tänker efter, det där destruktiva levernet. Och det var därför jag gång på gång föll tillbaka i det. Har mått bra i princip ett år nu, men det är ju inte så mycket mer än så, man mår bra och är nöjd. Var finns spänningen och poesin? Kan inte skriva när jag mår bra, för som sagt, man mår ju bara bra, det är inte mer än så. Vilka mästerverk kan man få ut av det?
Då jag läser i mitt skrivblock, 38427389462389 ord från 2008-2009. Bara en halv sida skriven 2010, då allt ter sig att sluta lyckligt? Ska jag verkligen nöja mig med det? Att få ett happily ever after vid den ringa åldern av 19? Och jag hatar mig själv lite för att jag tänker såhär, känns elakt mot Alex och alla de som glatts sig åt att ja, det slutade lyckligt för henne tillslut. Jag vill inte att det ska vara slut än. Jag vill så mycket mer, men hur mycket har man att sträva emot då man är nöjd? Var finns drivkraften? Och varför kan jag inte glömma?
Har ändå bevisat för mig själv att jag kan må bra, ha ett fungerande vardagsliv och ett sunt förhållande. Var inte det något jag knappt ens vågade drömma om?
Den där eviga strävan mot att ha det man inte kan få. Ett jävla hamsterhjul.

Det är ju faktiskt inte mig det är fel på

Det är faktiskt inte det. Det är de där andra som det är fel på. Och ibland så är det meningen att det ska vara jag som fixar det, och inte förvänta mig något tillbaka. Det funkade ju kanske när jag var 14, men nu är jag 19 och ja, det handlar om att ge och ta bitches. Blir så jävla less på folk som tar mig för givet.

Och blir less på Stockholm. För egentligen känner sig nog människorna här sig som en liten sketen myra i en myrstack, och eftersom de inte orkar komma på något sätt att sticka ut så är de otrevliga istället, försöker skapa en illusion om att ja, kanske så är man liiite liiiite bättre än alla andra om man beter sig som en jävla cunt. Åhh, gå i terapi istället era jävla fittmongon.

Älskar att svära i min blogg. Det är så jävla skönt. Kan stockholmare börja vara otrevliga i sina bloggar istället? Oh wait, det ÄR de redan. Gosh.

Är fortfarande brunstig, jag kanske bara behöver ligga ett par gånger så kanske det går över, vad fan vet jag.

Jag är ju tydligen jungfru nu osv

Har inget att göra ikväll tror jag. Funderar på att gå till affären, köpa lite gött godis, lite öl och och lite läsk. Vardagslyx. Först är det dock något jag stört mig på ett tag.

Det där med att man tar en sk paus från internet. Visst, man kan behöva det ibland, det förstår jag men förstår mig inte på hela martyrgrejen. Om man ska ta en paus från internet, måste man verkligen skriva på varenda community man hänger på att "Åh, jag tar en paus från det här, måste få tid för mig själv, vi ser när jag kommer tillbaka igen". Liksom, jaha? Någon kommer uppdatera sin facebook på någon dag, inte lägga upp bilder på bilddagboken eller lägga upp något i sin blogg? Allvarligt, tar man en break så tror jag inte direkt att folk bryr sig så jättemycket. Det blir ju bara en dramagrej om man skriver ut det överallt. Speciellt då man skriver ett blogginlägg om varför man inte kommer att befinna sig på the internetz ett par dagar, eller timmar, fan folk verkar ju skita i att ta breaks direkt efter de sagt att de ska göra det. Vill bara säga att detta inlägg inte riktar sig mot någon, finner bara detta fenomen intressant, och lite irriterande. Jag ska nog testa att ta en break, se om jag har 1000 oroliga inlägg på FB som lyder "VANESSA!! Du skrev ingen uppdatering igår efter jobbet, gick det bra???? Har du blivit överkörd av en truck??? ÄRU DÖD LR?!?!?!?!". Näe, jag tror fan inte det.

Sen har jag tydligen blivit jungfru också. Varit rätt nöjd över att vara våg i hela mitt liv men det är tydligen fel, och det jag har märkt är att vara vågar som blivit jungfruar har blivit upprörda av detta. Lite jobbigt att gå från det stjärntecknet som är kända för att få nuppa till att bli en jävla virgin 4 life. http://www.msnbc.msn.com/id/41047777
Ba å läs. Det var allt för mig.

Jävla brudar

Har fått höra i flera år nu att jag borde skriva en bok, för att jag valt att göra saker annorlunda och kan skriva bra. Har varit jättepeppad på att skriva en dessutom men vaffan, alla jävla självdestruktiva brudar skriver ju en bokjävel! Säger inte att det är dåligt, säkert skitbra för en osv, men jag vill gå min egna väg ännu en gång. Så det blir fan ingen bokjävel, än, och isåfall om jag ska skriva en om mitt liv, får jag väl bara förbise det där med ja juste du mådde skit i en väldans massa år och gick i genom saker som ändå skulle vara kul att läsa för att sen bara skriva i slutet "haha jag mådde dåligt när jag var ung, det kunde du inte gissa dig till va?!?!?!?".
Aja, Umeå på torsdag, var peppad på att åka men blev påmind om all drama som finns där så vet inte om jag känner mig lika peppad.
Är nöjd med mitt dramafria liv.