Solen försöker kika fram genom molnen. Ligger i sängen, molnen är tjocka och ljuset är mjukt. Känns nästan som att jag bor uppe bland molnen.
Trots denna behagliga syn är jag livrädd.
Jag flyttar snart, vilket jag vill vill vill, men tänk om jag blir sjuk igen?
Ja jag är frisk, här, i Umeå. Men hur fan ska det gå när jag flyttar till en ny stad? Utan mina tryggheter, utan terapeut, utan folk som hjälper mig fixa praktik och skola, utan mamma, utan alla mina vänner, utan mina katter? Utan tryggheten jag skapat här, som jag blev frisk i.
Och nu slog det mig som en käftsmäll, det jag alltid sagt om Umeå.
"Man kan bara utvecklas till en viss nivå här, Umeå är som en kokong, man bäddas in i trygghet, vänner, fylla och frihet, men man kan aldrig riktigt komma ut. Spräcka kokongen och testa vingarna."
Det är ju EXAKT det jag ska göra. Fan vad dum jag känner mig.
Har ju vetat detta hela tiden men låtit hjärnan lura i mig att saker är farligare än vanligt.
