söndag 29 mars 2009

Vår vår vår, kom och sug ut fett ur mina lår!

Ja snart är det vår faktiskt, även om det är svårt att tro, med tanke på denna långa vinter.
Då Billy sitter längre ute på uteplatsen och kanske känner dofter i luften av löpande honor.
Då man inte fryser när man går hem från en fest och då man inte behöver klä sig lager på lager och man känner sig friare.
För man kan göra så mycket mer.
Har nog aldrig sett fram emot våren så mycket som nu, sommaren kommer efter vår och sommar behövs nu.
Behöver långa utenätter med vänner och bekanta då luften man andas är ren frihet.


Och nu kommer den där osäkerheten, då jag undrar om allt kanske bara är en lögn, fast jag vill lita på dina ord, som får mig att se lite ljus och fånig blir jag då, av dina ord.
Allt blir osammanhängande.
Fast osäkerheten kommer ändå, intresset för mig falnar så fort, för alla, för de säger att de har tålamod, för en tjej som mig, men de vet inte vad en tjej som mig innebär, för isåfall hade de aldrig uttalat de orden och åh.
Tänk om jag inte är ensam? Att inte ens veta sina motståndare måste vara en utav de värsta sakerna, att inte veta. Ovisshet, att låta paranoian bestämma vad jag ska slåss mot. Eller ge upp inför.
Vill som mest bara kasta in handduken nu, och återgå till mitt gamla liv, för ja, jag känner mig dålig eftersom jag inte kan vara perfekt, och det vill jag inte vara heller, men jag skärper mig, blir till en bättre människa för att just nu har jag orken. Orken som till 40% bara kommer från dig, och förhoppningen om att ja, jag kanske kan lita på dig och ja vi kanske ses,
Förhoppningar om att det kan bli bättre, lever jag på, och vårsol.
Din tystnad skrämmer mig inte så mycket än, men men men den finns där, som att jag inte längre är något att upptäcka, som en röst du redan har hört så mycket av nu och inte känner att du har lika stort behov att höra lika ofta nu.
Och allt blir som sagt osammanhängande då du får mitt hjärta att imitera en kolibri.
Just nu så slår den i takt med min ångestmage och min andningsbrist för ja, det blir såhär av ångest, men glömmer ju bort att andas för det blir inte lika viktigt längre.
Och just nu skriver jag får att jag mår dåligt, och jag känner aldrig samma sak dagen efter eftersom det oftast är min nojjiga osäkerhet som gripar tag i mig och tillslut släpper taget då jag får lite bekräftelse. Bekräftelse som jag har klarat av att säga nej till, för att den inte är värd det.
För den är inte verklig bara en illusion, en lögn en idé om att det funkar i längden, då den bara existerar i stunden men jag lever för stunden samtidigt som jag försöker leva i nuet.
Och allt blir osammanhängande när det blir för många tankar och känslor. Personligheter om jag har otur.
Mer té, mer musik, snart är jag Vanessa igen, fast inte egentligen.
Allt blir som så osammanhängande..

fredag 13 mars 2009

All the pretty little horses

Sommaren känns avlägsen, men ändå så nära.
Ser visioner av kärlek, värme och ljus. De får mig att småle lite sådär småfjantigt.
Som att flickan jag har där djupt där inne kommer fram lite.
Just nu är det vinter, men värmen börjar komma fram lite då och då, för att småretas och ge en försmak på vad som komma skall.
Kommer att bli min första sommar som jag verkligen kan njuta av inne i stan, eftersom jag alltid bott utanför stan när jag har varit ung. Förra sommaren spenderade jag så lite här hemma.
Var mest på det förbannade hemmet och förklarade för mig själv gång på gång att firhet, frihet är det du kämpar för men instängning, instängning det är vad du får. Det är priset du får betala.
Tuggar på melonskal för att få ut all saft.

Underbara gossar som förgyller mitt liv och skapar förmörkelser som jag kan förstöra genom kemikalier.