Kan inte ha det såhär

Flygtaxin kommer om 3.5 timmar (06:00) och jag kan ju inte bara sitta här och lyssna på bright eyes hela natten?
Men ultramoll är min grej! (tack btw för det ordet)
Borde måla eller göra något annat coolt, men det känns som att jag har gott om tid på mig.
Sådant är farligt
Mat behöver jag. Hittade en halv rulle Ballerinakex och en banaaaaaan, nu blir det fest hela natten.
Tid tid tid. Nu är klockan 3.
Hade bestämt mig för att fixa musiken på min mp3 tills nu.
Nu när alla har gått och lagt sig och mitt hår ser mer ut som ett fågelbo, värre än Amy Gnällhus Vinhus.
DÅ kliar kroppen fastän jag smörjt in den med tandkräm.
Jag är nog den enda människan i hela världen som smörjer in sig med tandkräm, men jag har testat allt! Och vårdcentralen har fel fel fel, jag har inte torr hud, den har nu till och med blivit allt för återfuktad.
Och tandkrämen kyler ner, och skapar en hinna som är så tunn så tunn så det börjar inte klia, och om man väl kliar så hjälper det inte.
Och jag luktar mintigt och fräscht.
Nu är klockan snart 5.
Har fortfarande inte packat.
Men det kliar inte iaf
Och detta inlägg var det tråkigaste jag har skrivit, ska skriva i min anteckningsbok sen, kanske rita lite också.
Tycker att detta är skitkul.
Är inte ens trött, detta blir nice, kommer hem igen på torsdag, förväntar mig en stor folksamling som skriker "VÄLKOMMEN HEM TILL UMEÅ IGEN!" helst hela Umeå.
Cya.

Och nu är jag hemma, och vad händer nu då?

När jag ser mig i spegeln ser jag inte längre samma person.
Jag ser något äldre, något som klär mig mer.
Hela min värld förändras, och jag känner det.
Har du någonsin känt det som att du verkligen påbörjar något nytt?
Att det sista kapitlet i en utav dina böcker är skrivna och att du nu ska komma på en ny handling med nya huvudpersoner och nya tragedier?
Det är väl pretty much vad mitt liv är just nu.
En början på en ny bok.
Bup känns knas, som att jag har åkt tillbaka i tiden ett helt år och är tillbaka på ruta ett.
Umeå har förändrats, men jag har inte kunnat vara med och se det eftersom jag har varit borta.
Allt förändras, jag hinner inte med.
Praktik känns skrämmande, visst, det är bra villkor osv men jag vill bara vara fri just nu, fast ändå så vill jag inte det.
Jag vill inte ligga hemma, jag vill inte praktisera allt känns bara fel fel fel.
Borde skaffa 2-3 pojkar till så jag slipper tänka på allt och bara chillllllllaaaaaaaaaaaaaaaaa.
Alkohol då? Har jag faktiskt hållit mig borta ifrån väldigt mycket. Är faktiskt förvånad.
Har ändå ingen ångest över att jag tog upp en jobbig grej med en igår.
Känns bra, men dåligt om det har påverkat människan negativt. Var ju inte direkt ett upplyftande samtal, men ibland måste jag faktiskt tänka på mig själv i första hand.
Det gjorde jag igår och sa det jag behövde få ur mig. En mindre börda att bära. Min kropp gör ont av allt jag måste bära. En sten mindre i min ryggsäck af bördá.

Och hemma, flyttar ju på torsdag men jag är oroad.
Känner mig ensam, vill umgås med folk, men har inte riktigt energin att ta upp kontakten med någon och fråga "Hej, vill du dricka té och hoppas på att vi får se stjärnor inatt?"
Känns inte som att jag har någon sådan relation med någon här hemma längre.
Som sagt, varit borta i ett år.
Mycket förändras på ett år.

Och en kropp som inte vill sluta klia.
Och en bröstkorg som rosslar för varje andetag, en puls som var så hög inatt.
Jag gillar detta, men ändå inte.
Är 50/50 angående allt just nu.
Kyss mig långsamt, kyss mig totalt så ska det bli bra igen.

Förkyld

Sådär småförkyld har jag varit i ett par dagar. Som en svag och kall vind genom min kropp hela tiden. Irriterande. Aj.

Idag packar jag. Och är förkyld.
Saknar Umeå en massa, ska bli skönt att komma hem.
Och en alldeles för stark dragning att åka härifrån, vet inte hur länge jag kommer att kunna hålla mig kvar i Umeå, om ens Sverige. Känner en dragning till en resa, ensam, utan något bestämt hemresedatum. För att stilla min impulsivitet.
Och här sitter jag och gråter till Svansjön nästan, så jävla töntigt att vara 17 och nästan gråta till klassisk musik, men ack vissa stycken, de går in i kroppen och lämnar avtryck och detta är så känsloladdat. ÅÅåååååh så bra det är!
Men ja, back to impulsiviteten. Nästan läskigt stark dragning till förändring.
Och förändring ska jag få.
Genom bra behandling och praktik men om jag inte klarar av att stanna kvar?
Det gör ont, så mycket behöver jag ge mig iväg just nu.
Typ till Alex kanske. Skulle vara fint.
Sådär tonårigt skulle vi ha det, ligga i London i en säng, ciggarettrök i hela rummet, gamla ölburkar lite överallt, en enorm bakfylla, inte minnas vilket språk man ska prata eftersom man inte har någon aning om vars man är, en nygjord tatuering på ena innanlåret och en arm runt en.
Det är konstigt nog sådant jag gillar.
Och att drömma om Svansjön.

Less på att vara förkyld

Less på att vara paranoid
Less på att ha känslor
Less på att vara fel
Less på att vara osäker
Less på att mina stygn kliar
Less på att inte vara hemma
Less på att inte vara smart nog att glömma
Less på att du är less på mig
Less på att du ljuger
Less på att det är fetaost i all mat den här veckan
Less på att börja må illa av ångest så fort jag tänker på dig.
Less på att hela kroppen kliar
Less på att inte veta var alla står
Less på att jag har blivit less på all musik jag har här
Less på att naiv
Less på att det ibland känns som att det rinner vatten ur mitt vänstra öra
Less på att det är kallt ute
Less på att inte få bli kramad
Less på att inte få bekräftelse
Less på att inte vara älskad
Less på att inte få vara noooooooooormaaaaaaaaaaaaaal
Less på att vara less
Over and out.

Lägger inte upp den här bilden för att få sympati eller bli kallad uppmärksamhetshora.
Tycker inte heller synd om mig själv.
Lägger upp den för att visa hur jag är just nu och vad jag ska sluta att vara.


Yeye flyttar hem snart, och då kommer det bli slutet för sådana här helvetesidéer.

Eftersom jag inte visste vad jag skulle säga dig:
Och sen måste jag erkänna att jag inte riktigt har ord för att säga för vad jag känner över dig just nu.
Liksom, du vet att jag var på akuten igår, men du har inte frågat vad som hade hänt eller hur jag mår idag.
Nu vet du.
Att du säger att jag på något sätt är speciell för dig låter lite osannolikt.
Aja, tänker inte skriva ditt namn här, vet inte om jag kommer att tycka detta imorgon.

Förvirrad och besviken är som ord som nästan stämmer in men ändå ligger långt borta från vad jag känner.



Fick en snäll läkare iaf, han sa "hardcore" 2 gånger!

Arrrrrrrrg

Fejkade film trailers.
Är det bara jag som blir ledsen i slutet av dem då man inser att de bara är på låtsas?
Att de inte kommer spelas in trots att man verkligen vill se mer av det?
Gick nyss och satte mig och såg en liten stund på guldbaggegalan. Och vad ser jag?
Våran älskade Sten Frisk ("Hej Jesus"-killen i "Tre Kronor" för ej som ej minns) som vampyrpastor! Åh, varför varför varför kommer det ej att bli en film? Skulle lätt betala 95 spänn (eller iaf ladda ner filmen!) för att få se Mr.Frisk som vampyrpastor.
Jag är rentav besviken.
Detta är ett stort problem för mig.
När jag såg "Tropic Thunder" visades i början av filmen ett par fejkade filmtrailers, hade velat se alla. T.ex då allas sötnos och hjälte Spiderman (hell no att jag tänker skriva skådespelarens riktiga namn, herregud, han är Spiderman nu efter att ha gjort 3 filmer då han spelat sin karaktär) som bögmunk. Hur kan man inte vilja se det?
Äsch, ska ta och lugna ner mig lite nu, knapra lite atarax, dricka té och sen skapa filmerna i mitt eget huvud istället!

It's cool, we can still be friends

Jag sitter mest och vaggar fram och tillbaka, ångest så att jag nästan spyr, otroligt svårt att andas, atarax har jag readan tagit så jag vet ej vad jag ska hitta på nu.
Och spyr jag nu så spyr jag upp medicinen och den behöver jag.
Vet inte varför det blev såhär precis just nu, det mina vänner, är det intressanta!

Jag har bestämt mig för att åka till Italien så fort jag har råd, vet inte om jag ska åka dit innan jag åker till Ryssland men det ska bli av. Skulle vara kul att göra en sådan resa till fots, men jag ska nog ta buss den största delen av resan. Vet ännu inte om jag skall göra denna resa ensam eller tillsammans med någon. Vi får se om jag helt plötsligt får ett infall och bara snor med mig någon stackare.
Till Ryssland vill jag ha med mig folk i alla fall. Det känns viktigt.

Om 8 dagar åker jag hem, i en vecka, sen tillbaka hit mån-tors och sen bor jag hemma igen.
Hemkomstfest planerad den 30:e.
Vet ej vilket tema jag ska välja än, kommer säkert få ett helt sjukt infall att alla ska klä ut sig till sengångare eller olivlundar om jag fortsätter att må såhär ikväll.
"Tema till festen: Olivlund!"
Asplund.

Och det känns helt okej att de enda jag har pratat i telefon med på hela veckan är Jenny och Lill.

Och detta existerar enbart i min hjärna?

Jag vet hur det här kommer att sluta. Jag vet hur det här kommer att sluta. Jag vet hur det här kommer att sluta. Jag vet hur det här kommer att sluta. Jag vet hur det här kommer att sluta. Jag vet hur det här kommer att sluta. Jag vet hur det här kommer att sluta. Jag vet hur det här kommer att sluta. Jag vet hur det här kommer att sluta. Jag vet hur det här kommer att sluta. Jag vet hur det här kommer att sluta. Jag vet hur det här kommer att sluta. Jag vet hur det här kommer att sluta. Jag vet hur det här kommer att sluta. Jag vet hur det här kommer att sluta.
Slutet skriver jag inte här.
20 mg atarax, tack, ge mig en stund av frid nu.
Jag har fått den sjukaste dygnsrytmen nu, och jag trivs, och jag trivs inte. Jag vet inte. Men jag vet hur allt kommer att sluta.

Och jag avskyr att vara tillbaka här. Och jag avskyr att allt här blivit såhär.
Jag avskyr mig själv.
Notera att jag använder bloggen för att gnälla.
Så, förvänta er inget annat.
Ljud som inte finns på riktigt, tankarna kör 120 på motorvägen och frontalkrockar då och då. Hyperventilering. Please kill me?

Såg Die Welle idag, riktigt bra film. Finner ej ord.

Och min avundsjuka och svartsjuka är så stark att jag nästan brister. Skrika. Det är något jag önskar att jag kunde göra nu. Det gör så ont att kväva detta, en jävla klump i magen stor som en katt, när fan sov jag senast? Jag skakar. Jag vet inte vem jag är just nu.Men det gör ont.
Och jag sa att jag saknade dig, mer än Tim t.o.m.
Jag saknar alltid det som inte kan sakna mig tillbaka.
3 nattårar.

Så stötta mig lite nu

Jag är nog egentligen gladare än jag borde vara just nu med tanke på omständigheterna.
Har verkligen nått botten nu, och jag vet att jag måste ta mig upp igen.
Ja hursomhelst så kan jag inte leva som jag gör just nu. Det är för fan skrattretande ohållbart!
För mycket av det goda i livet, som man ska unna sig lite då och då men inte var och varannan dag.
Och sedan jag kom hem, har jag inte gjort annat än att vara påverkad, har inte direkt spelat någon roll av vad men jag har ju inte nått ner till drogstadiet, så oroa er ej för något sådant!

Ja, men vad är det jag vill komma fram till då med detta inlägg?
Jo, att jag faktiskt ska ta tag i mitt liv.
Tänker nu skriva en lista som ni kan avnjuta i stilla tysthet. Eller vad som helst, du får skrika om du vill.

• Jag ska försöka att bara dricka en helg i månaden
• Ska börja skärpa mig angående min förbannade dygnsrytm och börja leva på dagen och inte på natten
• Sluta röka (haha en klassiker! men jag har faktiskt inte råd längre)
• Börja träna (ännu en klassiker! men jag måste fixa till min kondition så att mitt hjärta ej stannar)
• Sluta behandla vänner/bekanta/familj som skit bara för att jag TROR att de vill mig illa. Har verkligen märkt nu att det bara är jag som skadar mig själv i slutändan. Och sluta bestämma mig för att jag vet banne mig att jaaa "den där människan tycker att jag är ful" utan att ens ha pratat med vem det nu kan vara.
  
• Börja försöka kunna ta emot komplimanger och sluta tro att de betyder något negativt (söt=ful, fin=tjock)

• Börja ta mer risker helt sådär allmänt!

Aja, det får räcka för just nu antar jag, mer förändringar sen, men man kan ju inte göra allt på en gång.
Tycker du att jag borde ändra på något mer just nu så släng iväg en kommentar!