torsdag 30 oktober 2008

Och den ständiga frågan: Vad håller jag på med egentligen?

Jag vet redan hur detta kommer sluta. Övertolkning och paranoia.
Tecknen har funnits här hela tiden.
Det finns inget löfte, det finns egentligen ingenting. Så varför ska jag bli så paranoid av detta?
Jag kan tänka logiskt, men att förstå och ta åt sig av logiken är inte lika lätt.
Jag försöker verkligen nu, men attans så svårt detta är!
Just nu är jag lugnare än jag har varit på flera år, en riktigt konstig känsla faktiskt. Som ett naturligt lugn som har funnits där hela tiden men bara haft en riktigt lång vintersömn.
Känns underbart, visst gör det det, men varje lilla orosmoment kan slå rot väldigt kraftfullt just nu. Precis som att lugnet gör mig svagare. Att inte vara på sin vakt hela tiden, är det det som har försvunnit, och är verkligen det så bra? Jag vet verkligen inte så bra. Kanske jag bara är naiv? Kanske är det bara medicinen som lugnar mig och på så sätt lurar i mig att jag ska vara lugn även då jag inte tar den?

Ack, alla dessa onödiga frågor. Borde fokusera på att jag faktiskt ska hem imorgon.
Det var 19 dagar sedan sist. 19 långa dagar.
Och det är bestämt nu. Jag flyttar hem igen i slutet av januari.
Nu när beslutet är fattat känns allt så mycket bättre.
Praktikplats och bup kommer vara fixat tills jag kommer hem och då börjar mitt nya liv. Så som det borde ha varit för snart ett år sedan.
Har jag slängt bort ett år av mitt liv? Nej, det vet jag att jag inte har.
Har jag missat mycket viktigt under detta år? Ja, det kan jag säga helt säkert.
Hur hade mitt liv sett ut egentligen om jag inte hade flyttat hit? Det får jag aldrig veta, men jag kan ju fundera över det. Och det gör jag. Ofta.