I kiss you again, between the bars

Av att döma av ett av många mönster som upprepas i mitt liv så kommer sällan en dålig händelse ensam. En katalysator och sedan är förgörelsen ett faktum.
Minns inte riktigt vad det var som slog till först denna gång, kanske att jag ska flytta ut i flygeln, jag är inte säker. Flytta ut till flygeln är en lååång historia och det kan jag ej förklara här. Hursomhelst så förstörs mycket av det som jag lyckats bygga upp av det. T.ex mina rutiner. Mina rutiner. Soc satte mig här för att få just rutiner. Och nu så ska det ta slut.
Tryggheten försvinner också, tar ett ofantligt långt tag innan jag känner mig trygg någonstans, och jag har precis börjat känna mig trygg i mitt rum.
Förtroendet för personalen, som knappt en existerade, har nu smulats ihop och sopats ner under mattan för att glömmas bort.
Resten av de dåliga händelserna då? De flesta har nog tyvärr min egna hjärna kokat ihop, små hintar lite här och var som blir till verklighet i mitt sinne. Vet inte vad som är vad längre. Allt känns ostabilt och livet är en balansgång. Och snart firar jag 17 år som enbart en besvikelse för min omgivning. Försöker bli det jag vill vara men glömmer jag på färden bort vem jag egentligen är? Borde lägga ner mer tid på att finna mig själv, istället bygger jag upp mig själv till det jag själv vill vara, som lego ungefär, sådan är jag. Man kan ta bort en bit, lägga till en annan tappa bort en tredje. Fast den där grunden finns ändå alltid kvar, ett par bitar som alltid måste finnas för att det ens ska vara någonting.
Och just nu är det väldigt mycket dagenefterspritfyllanvadgjordejagegentligenigår som talar hoppas jag. Jag kan mycket väl bara ha kokat ihop allt det där som idag är en stor klump i magen igår när alkoholen tar över mitt sinne till en viss mån. I sure fucking hope so iaf.

Punkfest 10 på torsdag, that cheers me up! Då blir det andra minnen av sundare och roligare karaktär som kommer utspela sig i mitt huvud. Knappt så att jag kan bärga mig! 4 dagar hemma.
Hoppas bara att ja.. allt går bra.

Den som tar mig hem igen är jag evigt tacksam

Jag har länge vetat hur sjukt det är att bo här men fan, det har jag kunnat förneka. Vet inte riktigt om jag klarar av det längre.
Känns som att jag bara har drömt att jag har varit hemma och som att jag har varit här i en jävla evighet. 7 månader snart, 7 månader av mitt liv, till vilken nytta? Det enda som håller mig kvar är skolan.
Kan inte ljuga för mig själv längre, det känns som att jag lever ett dubbelliv, ett i Umeå och ett här. Min hjärna klarar nog inte av den här förvirringen längre. Jag vill flytta hem nu, fast då kommer soc inte vilja hjälpa mig längre för att jag avbryter behandlingen.
De säger att jag är här frivilligt men jag vet att det är en jävla lögn. Flyttar jag hem får jag inga betyg, ingen praktikplats, inget stöd, jag faller tillbaka på ruta ett igen trots att jag verkligen har försökt.
Detta är helt emot vad jag står för. Detta är inte frihet, jag känner mig som en låda som måste förvaras och som ingen riktigt orkar ta hand om, det får bli vad det blir helt enkelt. Fast vad tjänar detta till? Spelar ingen roll hur mycket jag en skriver, kommer inte förändras ändå.
Lek med mitt liv bara, se mig inte som en individ utan som ett objekt som ni får 3200:- per dag för.
Som en jävla lyxhora fast utan samlaget.

It's all in my head

Flashbacks flashbacks flashbacks, ni är tillbaka men till vilket skäl?
Att förstöra det som funkade så bra? Det jag inte vill minnas ska jag väl inte behöva återuppleva igen i mitt huvud. Där allt är så verkligt. Nästan som om jag vore där igen. Och igen. Och igen.
Försöker skapa nya minnen, bra minnen, för att byta ut det gamla. Börja om på nytt.
Men vem försöker jag egentligen lura? Det som är gjort är gjort och hur ska jag kunna ändra på det? Jag är den jag blev helt enkelt, jag skapade mig själv och varför skulle jag förstöra något jag har skapat med så mycket omsorg och passion. Ett mästerverk är vad jag är, om man synar mig ur rätt vinkel. Om man blundar för de små felen. Och totalt ignorerar de stora felen.
Försöker vara positiv, men let's face it, jag kan inte vara positiv 24/7, det är inte jag helt enkelt.
Så ja, att vara positiv hjälper mig inte mot alla tankar som far runt som virvelvindar i hjärnan och gör allt snurrigt och förvirrande.

Fortsätt ignorera mig bara.

Ännu ett inlägg

Ännu ett inlägg då jag är påverkad.
Igår natt satt jag på ett golv och försökte förklara att mina sista hjärnceller (kom nu ihåg att jag först skrev hjärnsäller, så jag har nog rätt) nu hade blivit avlivade och att det var därför jag satt och pratade om så mycket onödigt.
Försökte förklara att om man umgicks med mig fanns det två saker man kunde känna, antingen att man trivdes med mig eller att man var otroligt less på mig. En fin linje det där, mellan kärlek och hat. Galenskap och geni. Nykter och full.
Blev inte ens förvånad imorse när jag vaknade med huvudvärk, visste direkt var jag hade hamnat!
En känsla mellan förvåning och lugn. Det är något speciellt det där, när man har vant sig vid att vakna upp bakis med någon, det känns bara tryggt, inte mer än så, sen kommer minnena från gårdagen och då fattar man ännu mindre varför man hamnade där man hamnade tillslut. Det var fint att du tog emot mig iaf. Att synda till "Sagan om de två tornen" var allt en upplevelse.

Inatt får jag använda vinet som sömnmedel, vill verkligen kunna somna i min egna säng, vakna upp ensam och försöka intala mig att jag kan sova ensam när jag väl är hemma också. Att det inte alls är dåligt av mig och att jag kan ju alltid sova med någon nere i Stockholm också. Det är en lögn. Jag vet inte vad det är med mig och att vilja sova med någon. Alltså, det handlar inte om närhet eller sällskap, det handlar bara om att det är lyxigt. Sova ensam är vardagligt, det gör man ju för det mesta, men när man sover med någon är det som att lyxa till vardagen lite. Som att röka ett paket Malboro istället för Corner. Att dricka sprit istället för öl osv. Du förstår vad jag menar? Inget mer än så. Jag försöker sluta med att dramatisera allt. Vinet luktar fotsvett.
Natten börjar lida mot sitt slut, Vanessa borde sova.
Och förresten så vet jag att det finns folk som läser min blogg, så kommentera ibland så blir jag glad.