torsdag 21 februari 2008

And the worms ate into his brain

Så här sitter man en onsdagkväll, en flaska gin, musik som för en i stämning, helt ensam och isolerad.
Underbart!
Jag börjar må bättre nu, men mitt humör svackar. Det är helt i obalans men jag har fler bra dagar än dåliga.
Saker gör ont men jag kan hantera dem lättare. Känner att jag börjar bli mer stabil och levande.
Som en fluga som vaknar till efter vintersömnen.
Testar sina vingar för att se om de är funktionella.
Flyger bara någon meter till en början. Börjar lita lite mer på sig själv.
Flyger lite längre. Lite längre varje gång.
Jag testar mina gränser, hur mycket klarar jag av nu?
Jag glömmer aldrig någon helt, det har jag inte gjort nu heller, men jag bryter inte ihop så fort ett minne ploppar upp i mitt huvud. Håller inte för mina ögon och känner ångesten.
Jag kan LEVA med detta.
Åh blue pail fever, hur klarar jag mig utan den låten?
Har slutat röka, det är inte gott längre. Nikotinplåster på armen.
Proteindrinken vid min sida, jag ska börja träna.
Jag ska bli nyttig på riktigt, då kan jag dricka utan ångest på veckorna.
Jag kan inte skriva längre, jag är för glad, för att kunna skriva måste jag vara påverkad, insiktsfull och ensam.
Det är jag nu så det går bra,
Åh kärlek var det va? Behöver jag något sådant nu?
"I dont need no arms around me, I dont need no drugs to calm me"
Nästan sant, men jag ser fram emot den dagen faktiskt. Den dagen är jag fri på riktigt.
Skola var det va?
Där har man inte varit på snart tre veckor, duktig? Nja inte så värst men jag lever och andas och fungerar bra.
Spöken. Jag är mottaglig för sådant, låter säkert som dumheter i dina öron, sådant existerar inte.
Jo de gör det.
Jag har bevis. Och jag vet inte om jag gillar det.
Sovit med lampan tänd i 2 dagar nu. Smärtsamt, känner mig som en fyra-åring som är rädd för monster under sängen.
Men jag lever.

onsdag 13 februari 2008

Acceptans

Vet inte riktigt vad jag ska säga.
Bup har bankat vett i skallen på mig efter en timmes ihärdigt snack och tillslut slutade jag att förneka och tillslut. Acceptera sanningen.
Och nu sitter jag här, en fin kopp persikoté och värmeljus och känner lugnet.
Förövrigt så finns det mycket jag vill säga till dig men du verkar inte vara intresserad av att prata?
Varför förändrades du bara sådär helt plötsligt, jag vet att jag går för fort fram. Är det verkligen orsaken? Helt plötsligt kände jag rädsla från din sida?
Har du kanske insett hur hemsk jag är, eller nej inte hemsk, jag ska nte vara nedlåtande mot mig själv, men du kanske insåg hur ostabil jag är. Svår att tycka om.
Jag skulle få en chans men den flöt iväg.
Hur gick det till?
Jag kommer inte få några svar eller hur?
Eftersom jag inte kan säga det jag verkligen vill säga till dig så hoppas jag att du läser detta,
Jag vet att jag inte bara kommer att klarar av att hålla detta på en "vänskaplig nivå" och därför så måste jag nog.. Ja dra mig bort. Inte dissa. Dra mig bort.
Jag orkar inte med att du inte vet var jag står, hur det kan bli, och vad jag egentligen är för dig.
Jag vet att jag hursomhelst inte skulle kunna klara av ett långdistansförhållande i dagsläget.
Jag känner inte att jag vill vara ett andrahandsval för någon just nu, och visst är det vad jag är för dig? Ett andrahandsval. Någon att mysa med/prata med/finnas till för TILLS någon bättre kommer? Det vill jag inte vara.
Det äter upp mig innifrån att oroa mig för allt.
Att inte veta hur det står till mellan oss och att du knappt brydde dig om att jag nästan hade oroat ihjäl mig i helgen visade ju bara att ja, jag är nog inte ens en vän för dig.
Nu kommer lite tårar, me det får jag faktiskt leva med.
Den helgen vi hade tillsammans var ytterst fin. När jag tillslut fick somna i dina armar efter månader av längtan så kände jag mig lycklig.
När jag vaknade med dig var jag faktiskt lycklig.
När jag fick se in i dina ögon så förstog jag varför det hade varit värt att åka buss i tio timmar.
Jag skulle faktiskt kunna säga att ja, du är vacker.
Du gav mig de finaste kramarna jag någonsin har fått!
Men det kommer inte att bli något mer. Jag har förstått det nu.
Jag måste acceptera det, gå vidare och kanske hoppas att vi ses igen?
Det här är det första jobbiga beslutet jag har tagit i mitt liv.
Men jag mår bra? Detta är bra för mitt mående? Ja, det är det.
Hoppas att du hör av dig någon dag, hoppas att du kanske kan tycka om mig när jag mår bra men nu är det inte läge.
Jag har aldrig ljugit för dig och gör det inte nu heller.
Jag önskar att du läser detta.

måndag 11 februari 2008

One Slip

Jag känner mig som en ytterst dålig bloggare faktiskt.
Kanske kan det bero på att jag inte haft någon inspiration alls?
Hursomhelst så känns det som att jag måste skriva.
Varför ska det alltid bli såhär precis då jag har börjat lita på någon?
Alltså, kärlek är inte min grej, det måste jag erkänna, men någon gång så kulle det faktiskt vara skönt att vara kär och inte bara känna ett behov av närhet.
Jag misstolkar, du misstolkar och ja, jag vet inte vad jag ska ska säga?
Jag glider ifrån dig också. Du skräms av att jag är så krävande och jag skräms av att du visar så lite.
Kanske du bara känner lite men, när kan det bli mer? Och kan det ens bli mer?
Idag fick jag erfara att sanningen gör ont (som vanligt).
Varför kan man inte bara lita på sig själv och veta att man egentligen vet svaret?
Åh, jag måste sluta leva i en drömvärld!
Jag mår ändå inte ens bra nu, känns bara jobbigt att du var tvungen att träffa mig när jag är såhär.
Självdestruktiv, ostabil och alldeles för känslosam!
Jag ska börja om på nytt, bli hel igen, låta alla såren läka.
Försöka att bryta mina mönster och skapa nya, bättre mönster som inte skadar någon, inte ens mig själv.

Ah well. Våren är snart här.
Bort med snö och kyla och fram med värme och ljus!
Ska nog börja fota mer och njuta av livet i år.
Umgås mer och skaffa fler erfarenheter. Lyssna på ny musik och börja måla.
Så många mål men så lite ork.