lördag 27 oktober 2007

Drift like sleep, och där var jag tillbaka.

Jag insåg att det fortfarande inte är accepterat att kvinnor står upp för sig själva.

Gick på vasaplan med Joakim och Sara då en rätt så hormonstinn tonårskille som kände att han var tvungen att impa på sina Iq 89 tjejer och kallade mig för emo.
Jag ville inte bara låta detta passera utan jag tyckte att nu var det nog.
(hade tidigare den kvällen blivid kallad för sopa av några medelåldersmän, så jag var redan innan less på männen)
Så jag gick fram till killen, han blev nog lite chockad eftersom han vet att kvinnor, de kan man kalla vad man helst vill utan att de gör något, och att jag faktiskt gick fram till honom och vägrade ta skiten.
Så jag började ett samtal med honom där jag frågade varför han kallade mig för det osv.Som jag redan förstog innan så skulle han inte ha något vettigt att säga så ja, jag spottade honom i ansiktet.
Det enda fucking rätta!

Jag gick därifrån, stolt över att vara en kvinna som stod upp för sig själv. Och jag förstog att jag hade sårat hans manliga ego starkt.
Jag visste även att han som man, inte tänkte finna sig i att bli hunsad av en kort liten jävel.Efter 10 minuter kom han tillbaka med 20 stycken av samma skrot och korn som han själv och gav tillbaka med samma mynt.Jag insåg då att jag ska vinna. Så jag sparkade honom.
Jag gick därifrån. Fanns inget mer att göra.

Var jag nu en fallen hjälte eller var jag bara helt enkelt en kvinna som stod upp för sig själv, eller var jag lika dålig som honom i längden?
Det kan man fråga sig, men tills dess:
Kvinnor, stå upp för er själva, så vet vi om vi är lika dåliga som männen eller bättre.

Det känns som att jag behöver en diagnos.
Så jag kan få klarhet i vilken situation jag befinner mig i.
Igår kändes det exakt som att jag var tillbaka på ruta ett.
Hade bara fått ett återfall på själjskade punkten på 3 månader, och igår var det andra gången.
Andra gången betyder att det kan bli till en vana igen.
Det vill jag då fan inte.
jag klarar inte av att stiga upp på morgonarna längre heller.
Imorse kändes det som "drift like sleep" ungefär.
Vet inte annars hur jag kan förklara det.
Plus att jag är en hemsk människa, och jag har nu gjort saker jag skäms så mycket över att jag bara har berätat det för en person.
Ingen mer kommer någonsin att få veta.

måndag 8 oktober 2007

when loneliness occoured I met you

Inte vad jag behövde idag.
Jag vet fortfarande inte vad jag ska svara.
Beslutet hänger över mig och gud, jag orkar inte.
Jag är en uptagen kvinna, festivalen är om knappt två veckor, skolan måste jag gå i, bandet måste jag repa med osv.
Hur ska jag då kunna besluta mig hurvida jag tänker ha det eller inte ha det.
Just nu vill jag bara äta kakan, samt ha den kvar.
Det skulle vara trevligt på det viset, men kakan är hursomhelst borta.
Bra? Dåligt? Relativt.
Kakan ger mig ju saker som ångest, oro, panik och andra trevligheter.
Utan kakan vad är jag då? Ett tomt skal som hoppas på att det finns en lösning som kan göra så att man kan äta kakan men ändå ha den kvar.
Åh, jag vill tillbaka till kaklandet. Allting var så enkelt då.
Vissa gånger så försvinner kakor spårlöst, eller så ger de sig bara av, lämnar en lapp i kakburken som det står skrivet på "Ajöss, orkade inte ta det här med dig personligen, blir ju lite jobbigt när du ska gråta och hålla på så det här var enklare, ha ett bra liv. Vi ses aldrig igen!"
Så står man där, ensam utan sin kaka. Man dricker sitt vin till maten, och slutar tänka på kakan.
Man hittar en kladdkaka som man börjar umgås med.
Man gör inte så mycket, man degar mest (hehe).
Sen en dag så hittar man en ny lapp från kakan.
Kakan vill börja träffas igen.
Kladdkakan då? Ska kladdkakan bli ensam istället?

Gosh, det märks att jag har jobbat för mycket då jag börjar jämföra mitt problem med sötsaker.